Välkommen till St-tidningen

2006-01-25
Jojo - sidan för dig som är ung

Älskar silvret
Malin Franzén från Ucklum valde att gå hantverksgymnasium i Lerum. Att hon tillbringar tre till fyra timmar på tåg och bussar för att pendla till skolan gör inget. För hon älskar sitt hantverk och att skapa egna smycken i silver. – Det blir bara roligare och roligare, och terminerna går för fort.

Stenungsund
I en glasmonter en bit in i Stenungsunds biblioteket finns hennes silversmycken under en dryg månad.
– Jag gick hit och frågade om det fanns någon möjlighet att ställa ut mina grejer, berättar Malin Franzén som går andra året på hantverksgymnasium med inriktning på silversmide.
Tre dagar i veckan går hon på Lerums gymnasieskola och läser kärnämnen som ger högskolebehörighet, de andra två dagarna tillbringar hon vid Nääs fabriker i Floda och verkstäderna där. Klassen består av tolv elever, sex som går silversmidesinriktningen och sex som valt trä och möblering.
– Jag visste bara att jag ville gå en utbildning där jag fick göra något med händerna. Och så fick jag tips via en kompis till mamma, vars dotter gått utbildningen i Lerum och var helnöjd.
Så Malin hälsade på och blev helt såld efter att ha sett vad kompisen fått göra för grejer.
Hon bestämde sig för söka till skolan och var ivrig att få börja.
– Jag tjuvstartade till och med hemma, köpte silver och skaffade böcker om vikingasmycken och smide.
Resan mellan hemmet i Ucklum och skolan i Lerum tar mellan tre och fyra timmar varje dag. Det är byten, tåg och buss, men det verkar inte vara något som berör Malin. – Det gäller bara att ha med sig böcker, tillägger hon med sitt självklara leende.
Hon är nöjd med utbildningen, tycker lärarna är bra och uppgifterna inspirerande.
– Vi får vissa givna uppgifter, men det finns också utrymme för egna idéer och formspråk.
Eleverna jobbar i koppar, mässing och silver.
Nu går hon andra året, men tycker tiden går för fort.
– Det blir bara roligare och roligare, och de teoretiska dagarna längtar jag bara till silversmidet.
Sista året ska de tillbringa två dar i veckan på praktikplats hos någon guldsmed. Något Malin redan fixat. Hon älskar hantverket, och vill fortsätta på den inslagna banan .
– Antingen blir det guldsmedsutbildning i Falköping, Köpenhamn eller Finland. Eller kanske någon konsthantverkshögskola.
Idéerna till smyckena kommer av sig själv.
– Det roliga är att kunna skapa sina egna smycken, kör jag någon gång fast, brukar jag få hjälp av någon av mina många syskon, säger Malin medan de silvriga örhängena glimmar till.

anna berglund

Projektarbete: Modevisning
Den 6 februari anordnas en modevisning med musikframträdande på Fregatten. Det är fyra elever från Nösnäsgymnasiet som anordnar arrangemanget som sitt projektarbete.

stenungsund
Erik Alm, Magdalena Hansson, Linda Karlsson och David Roskvist i 3 SPc ville göra ett praktiskt projektarbete, inom ett ämne som de tycker är kul.
Linda och Magdalena tycker det är roligt med kläder, jobbar i klädaffärer och har gått modeller. De ville själva pröva på hur det var att ordna en modevisning men det var inte förrän i årskurs tre som de på allvar började fundera på att arrangera en.
Erik och David gillar båda musik och spelar tillsammans i ett band och hade funderat på att fixa en musikföreställning i aulan på Nösnäsgymnasiet.
– Det var praktiskt, eftersom vi är grymma på musik, skämtar David och de andra skrattar. På förslag av sin lärare slog de ihop sina projektarbeten.
De har lagt ner mycket tid på sitt projektarbete, och nu har de fått ihop 15 frivilliga vänner och bekanta som ställer upp som modeller. De har också skaffat flera affärer som kommer att sponsra dem med kläder. Hjälp med ljus och ljud har de lyckats få av sin musiklärare.
Eftersom de går samhälle- ekonomi var kravet på deras projektarbete att det skulle ha någon slags ekonomisk inriktning, som i deras fall blev att kunna marknadsföra sitt projekt. Göra en budget och skriva kontrakt och sluta avtal med de inblandade. De är nöjda och känner att de lärt sig mycket genom att arbeta med sitt projektarbete.
– Jag ångrar inte det här en sekund, säger Magdalena.
– Ja, det kommer att bli skoj, håller Erik med om och de andra instämmer.
Nu börjar det dra ihop sig till själva modevisningen, men de verkar rätt lugna och har det mesta under kontroll. Linda och Magdalena ska börja träna med modellerna och affischerna ska sättas upp i veckan. Killarna ska ha ansvaret för ljuset och ljudet under själva modevisningen och också spela med sitt band Coffee Shop under pausen. De har repat under hela året och har en del låtar på lager men de planerar att göra en välkomslåt speciellt för tillfället. För övrigt kommer de att spela en blandning av olika sorters låtar, som ska passa alla åldrar. För arrangemanget vänder sig just till alla åldrar. Vårens mode som kommer att visas är för både barn, ungdomar och vuxna, poängterar tjejerna. Nu hoppas de bara kunna fylla de 170 platserna. De kommer att ta 50 kronor i inträde. Överskottet går till barncancerfonden.
– Det absolut roligaste kommer ju vara själva modevisningen, säger Magdalena bestämt.
– När vi ska spela, säger David.

Maria Siirak

Sofia själv

Jag har fått lära mig att säga emot i fall det är något som inte passar mig. Både hemifrån och från skolan har det präntats in i huvudet under åren och jag tycker det är helrätt. Av vilken anledning ska jag och andra göra något som inte passar oss? Visst, i vissa lägen måste det bara lydas och det respekterar jag, vi kan inte enbart gå vår egen väg. Det jag menar är att vi måste lära oss stå för egna principer och inte luras in i ett mönster som vi inte trivs i, för det anser jag vara något av det värsta som kan hända. Att fastna i en cirkel och inte veta varken in eller ut. Jag ”bara gör” och tycker det varken är bra eller dåligt. Därför anser jag att det är viktigt att ta egna initiativ och vara kreativ på många plan, inte minst i vardagens sysslor för att inte det här mönstret uppstår. Jag försöker se saker på nya sätt och inte alltid göra det första som dyker upp i tankarna för att få den variation som är nödvändig.

Och sen sitter jag i skolans salar och ifrågasätter emellanåt. Inte för sakens skull utan för att jag anser något annat eller vill kanske veta mer om en sak. Då får jag den där sucken eller irriterande blicken från läraren, nu gick det inte som han eller hon ville helt plötsligt. Men varför då undrar jag? Skulle vi unga på väg in i vuxenvärlden inte vara starka och ha egna åsikter nyss? Dessa suckar får jag inte bara i skolan. Behöver jag någon sorts hjälp från till exempel en busschaufför eller en telefonsupport så kan vissa frågor förarga dem och då känner jag mig bara till besvär. Men dessa personer är ju faktiskt där för att hjälpa oss och leda oss rätt, eller? Till slut blir det inte en vanlig åsikt, istället provocerar vi varandra för att båda parter vill ha lika mycket rätt.

Jag vet inte varför det blir sådana suckar när jag ifrågasätter. Författarna till en bok som jag har läst har undersökt hur det står till i klassrummen. I boken står det skrivet att lärare generellt sett ger killar mer tid i diskussioner och när tjejer tar för sig ses det inte med blida ögon. Tjejer måste kämpa mer för att göra sig hörda och då anses vi vara uppstudsiga och krävande. När jag tänker efter stämmer det. Får jag dessa suckar för att jag är tjej och ska sitta ner och vara lugn? Ibland har klasskompisar kommit fram till mig efter en hetsig diskussion och berömt mig, de tycker precis som jag. Men varför visade de inte det då, ska jag behöva ta skiten för någonting som många andra tycker lika om? Yttrar de sig inte under diskussionen anser jag inte att de ska yttra sig efteråt heller, för det hjälper ändå inte till. Jag betraktar det som feghet.
Kanske är jag osmart som ofta utsätter mig för sådana situationer men jag har en stolthet och en åsikt, på det sättet kan jag styra mycket själv. Jag respekterar andras åsikter och det är viktigt, vi lär av varandra och genom detta kan vi se saker från olika håll, saker som vi själva aldrig hade kunnat tänka oss.
Tjöta mer!!
Over and out.

Sofia Lörnell