KÅSERI 2006-04-05Det är dags att sätta in attacken Vi går mot den stora högtiden då fläsk ska flöda i mängder, då det ska frossas och prisas, besjungas. Det ska bindas ris och delas ut godis åt höger och vänster. Det ska knackas dörrar, kläs ut och letas skatter. Fast de blir ofta gammalt godis, och de där hälsningarna i brevlådan upprepar samma gamla saker. Nej, det handlar inte om påsken. Det handlar om den annalkande valrörelsen. Och det är nu vi borde slå till, nu vi borde få till ändringarna. Det är liksom lättare att få saker och ting att ske i valtider. Allt glider lättare igenom, löften i mungipan som snabbt kan basuneras ut till något slags avgörande. Som kan ha hela makten i sin hand. Det gäller bara att finna de riktigt bra frågorna att lyfta upp. De där som kan gälla tillräckligt många för att göra skillnad i procent, i sluträkningen framåt höstkanten. Det är nu alla attackerna av vikt ska sättas in. Jag skulle vilja slå ett slag för tiden. Att vi fick chans att bättre värna den. Men i rasande tempo rusar vi mot hjärtattacker, magsår, musarmar och stressade barn. Vila och återhämtning är inte lika frekventa inslag. Allting liksom skruvas upp och problemet är en ojämlik arbetsmarknad. Snedvriden. Alltfler unga är utan jobb, de som arbetar gör det i överkant, andra minns inte när de senast hade ett jobb, och utlasning har blivit ett vedertaget sätt att slippa erbjuda fastanställning. Andra vill vara hemma med sina barn längre, men måste ut och slåss på en hårdnande arbetsmarknad. Med teknikens hjälp har vi effektiviserat bort många jobb, genom bättre maskiner, datorer, men också till följd av det luddigare begreppet omorganisation. Alltihop tillsammans borde ju ändå ses som en tillgång. Färre tunga, riskfyllda, monotona jobb som inte längre behöver mänsklig kraft eller tänkande. Det är nu vi borde skörda frukterna av vår så kallade utveckling. Herregud, vi behöver inte jobba lika hårt längre. Men ändå lyckas vi inte ro det i hamn, folk har ändå inte lugnare liv, antingen de stressas av överfylld almanacka eller en dito tom. Lösningen är solklar. Vi borde dela på jobben, och göra så att man exempelvis kan vara hemma med sina barn längre. Jag tror bara det finns vinnare, vissa får en något lugnare tillvaro, visserligen med lite mindre pengar, men samtidigt krävs ju tid för att kunna leva billigare. Medan unga fick en ärlig chans att få jobb, flytta hemifrån och tjäna egna pengar. Med kortare arbetstid skulle det kanske bli mer jämlikt, trycket på alla skulle lätta. Och äntligen kanske inte den fria tiden skulle få ta stryk hela tiden. Stunden att andas obrutet och länge. Att ströva utan mål, att hinna se varandra. Men jag är ingen politiker, har inget partistöd, så jag kanske ska klä ut mig till påskkärring, knacka dörr och lämna små söta lappar. Beware... Anna Berglund  |
|
© ST-tidningen 2002 | Uppdaterad senast 2010-03-16 09:53:29