Replik på: ”Vi är stolta ambassadörer”.
Att man reagerar så starkt på en journalists krönika, i detta fall Annika Sahlin Ottossons, ”Låt oss ge våra äldre ett värdigt avslut på livet” 21/6, så att man på en helsida i tidningen påstår att det hon skriver inte är korrekt och allsidigt, att det är citat; ”farligt, felaktigt och skadligt”, ja då blinkar alla varningslampor för mig, speciellt då hon faktiskt berömmer dom som gör arbetet närmast vårdtagaren.
För är det något som är extremt farligt så är det att INTE belysa ”enstaka personers upplevelser”, samt så kallade ”ögonblicksbilder”.
Tillåts man inte till detta, ja då uppstår just så kallade tystnadskulturer.
Att räkna upp spaltmeter med vad som är så bra med Stenungsunds vård och omsorg är otroligt provocerande, då det inte på något sätt kan ursäkta eventuella brister och negativa inslag.
Det är lite ”pilutta dig” över det hela. Barnsligt.
En journalists uppgift är kanske inte att smeka medhårs, att gulla med makthavarna, utan mer att ”gnälla” så att ”enstaka personers upplevelser” tas på allvar.
Och att instruera en journalist hur hen bör skriva… jag ryser.
Skulle önska se en replik på alla dessa enhetschefers målande beskrivning av tillståndet i Stenungsunds vård och omsorg, underskriven av lika många undersköterskor, sjuksköterskor, samt medarbetare i alla kategorier.
Om man nu vågar.
Är deras bild densamma tro?
Och nej, alla medarbetare gör inte en fantastisk insats, om det kan jag skriva både det ena och andra, men det får bli en annan gång.
Anhörig med insyn i verksamheten