Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Äldreomsorgen – där alla måste kunna trolla?

Nu är det hög tid att också äldreomsorgen ges förutsättningar till utveckling, skriver insändarskribenterna.

Detta är en insändare. Åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du svara på insändaren, kommentera den eller skriva en egen? Använd detta formulär eller mejla till [email protected]

Som forskare i socialt arbete är det med stort intresse vi följt diskussionen om äldreomsorg i ST-tidningen. Att äldreomsorgen är ett komplext fält visar reportagen och insändarna i ST-tidningen med all tydlighet. Efter att enhetschefer, anhöriga, undersköterskor och kolumnist kommit till tals, hoppas vi nu på att även lokala politiker och högre chefer kommer upp på banan. I slutänden handlar detta om de övergripande villkoren för äldreomsorgen – organisering och resurstilldelning.

I vårt pågående forskningsprojekt ”Moralisk stress och moraliskt aktörskap i svensk äldreomsorg” belyser vi etiska dilemman som anställda inom äldreomsorgen ställs inför i sitt arbete, undersköterskor såväl som enhetschefer (och andra professioner). Det är uppenbart att även enhetscheferna ibland måste ”trolla” för att få verksamheten att rulla. Forskningen visar en samstämd bild – de allra flesta som arbetar som inom äldreomsorgen trivs med sitt arbete. Arbetet upplevs som viktigt och meningsfullt. Men det betyder inte att det inte finns allvarliga strukturella problem som har konsekvenser för äldreomsorgens praktik.

Enhetschefernas pressade arbetssituation beskrivs väl i utredningen ”Vilja välja vård och omsorg” SOU 2021:52 och i en kartläggning av Socialstyrelsen. Kraven på enhetscheferna är höga och de organisatoriska förutsättningarna matchar inte dessa höga krav. Exempelvis har de ofta personalansvar för långt fler personer än vad som anses rimligt i någon annan bransch (i vissa kommuner så många som upp mot 40-50 personer). Positionen som enhetschef innebär dessutom krav från flera olika håll – uppifrån, nedifrån och från sidan. Uppifrån handlar det bland annat om att hålla budget och möta krav på dokumentation, och nedifrån om personalens behov av stöd för att de ska kunna utföra ett gott vård- och omsorgsarbete med de äldre. Från sidan finns krav och förväntningar från anhöriga och allmänhet. De flesta enhetschefer inom äldreomsorgen är välutbildade – många är socionomer eller har en examen i social omsorg – men jämfört med skolans värld saknas robusta strukturer för vidareutbildning och kompetensutveckling. I skolans värld finns t.ex.rektorsutbildningen, motsvarande strukturer finns inte på plats för chefer inom äldreomsorgen. Även detta är ju en resursfråga – vad är vi villiga att satsa på äldreomsorgen och på de som arbetar inom äldreomsorgen? När socialministern nyligen kommenterade förslaget till separat äldreomsorgslag drog hon paralleller mellan barnomsorg och äldreomsorg, och pekade på hur barnomsorgen professionaliserats i en helt annan takt än äldreomsorgen. Nu är det hög tid att också äldreomsorgen ges förutsättningar till utveckling.

Så, i slutänden går det inte att se det hela på något annat sätt än att det måste få kosta att ta hand om äldre, om vi inte vill återgå till ett system där omsorgsansvaret vilar på anhöriga. Personal – undersköterskor, enhetschefer och andra professionella grupper – behöver alla ges rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Äldreomsorg, så som vi organiserar det i Sverige idag, är en kommunal angelägenhet. Låt oss hoppas att den viktiga diskussionen som förts i ST-tidningen gör att äldreomsorgen seglar upp som den mest angelägna lokalpolitiska frågan i Stenungsund i det stundande valet.

Katarina Hollertz, Göteborgs universitet och bosatt i Stenungsunds kommun

Sara Hultqvist, Linnéuniversitetet

Magdalena Elmersjö, Södertörns högskola