Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stenungsunds kommun borde prioritera funktionshindrade och sjuka människor bättre anser insändaren. Arkivbild Bild: Annika Sahlin
Stenungsunds kommun borde prioritera funktionshindrade och sjuka människor bättre anser insändaren. Arkivbild Bild: Annika Sahlin

Hur ska vi kunna skapa trygghet för våra äldre under sådana arbetsförhållanden?

Hur ska vi kunna skapa trygghet och meningsfullhet för våra äldre under sådana arbetsförhållanden? Den frågan ställer sig signaturen ”Undersköterska”.

Detta är en insändare. Åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du svara på insändaren, kommentera den eller skriva en egen? Använd detta formulär eller mejla till [email protected]

Stenungsunds kommun söker personal till sektor socialtjänst. I arbetsbeskrivningen står det många fina ord om hur insatserna ska ge trygghet och meningsfullhet åt de äldre i våran kommun. Jag för min del undrar om personen som skrivit annonsen har varit ute och besökt något av våra boenden nyligen?

Vid ett besök skulle man för all del möta undersköterskor och stödpedagoger som ler och hälsar välkommen. Man skulle också se personal som gör sitt allra bästa för att arbeta med IBIC (individens behov i centrum) och ser till att Asta får sina insatser som hon vill, när hon vill. Men om man stannar och lyssnar på riktigt, så skulle man förstå att det kokar bland personalen på våra boenden. Vi har fått nog av ohälsosamma scheman, vi orkar inte med att vara på 3 olika avdelningar under ett arbetspass. Vi är trötta på att inte få lov att ta ut semester, på arbetstider som ständigt ändras, personalbrist och ensamarbete. Vi är färdiga med att ringa hem och säga “Jag måste jobba dubbelt, pussa barnen godnatt”. Varför fattas det alltid personal, kan man undra? Svaret är bristande återhämtning, stress och på många plan katastrofalt ledarskap. Men - om man frågar ledningen så skulle statistiken förstås visa att all frånvaro är covid-19 relaterad. Alla andra orsaker till sjukdom har nämligen mirakulöst försvunnit under pandemin.

Hur ska vi kunna skapa trygghet och meningsfullhet för våra äldre under sådana arbetsförhållanden? Jag hoppas att verksamhetschefer, sektorchef och kommunledning noterar det stora antalet undersköterskor som säger upp sig. Att det faktum att människor väljer att jobba i andra kommuner inte totalt ignoreras - och att någon reagerar på att så många söker ledigt för studier. Om ni inte börjar fråga er varför ni förlorar personal så finns det snart ingen kvar som kan jobba för att verksamhetens behov ska stå i centrum. Förlåt, jag menade såklart individen! För det är ju individens behov som ska styra verksamheten och inte tvärtom. Eller?

//Undersköterska