Lyssna på forskarna, töm inte havet och var rädd om Torsken Torsten och hans kompisar uppmanar skribenten till insändaren. Arkivbild
Lyssna på forskarna, töm inte havet och var rädd om Torsken Torsten och hans kompisar uppmanar skribenten till insändaren. Arkivbild Bild: Shutterstock

Sagan om den sista torsken Torsten

Lyssna på forskarna, töm inte havet, låt fiskarna reproducera sig i lugn och ro och förstör inte deras barnkammare, uppmanar skribenten till insändaren.

ANNONS

Torstens första minne var lite svävande, han flöt liksom bara omkring utan egen riktning och mål. Han var en av fem miljoner ägg hans mamma satte till världen. Men det var en förståndig mamma, hon visste precis var hon skulle släppa ut Torsten och hans syskon.

Där det fanns skydd och gott om mat.

Så det första Torsten kände när han blev yngel var en våldsam hunger. Så liten han var blev han omedelbart ett fullfjädrat rovdjur. Han letade snabbt upp plankton av lämplig storlek och sort. Torsten växte snabbt och blev duktig i sin jakt på större byten,som det då fanns gott om.

ANNONS

Det var en ganska obekymrad uppväxt i området mellan Åstol och Rönnäng. Där hans släkt funnit sig tillrätta i tusentals år. Trots att havet var lite för varmt för en kallvattensfisk som Torsten.

Torsten växte snabbt i både omfång och längd, men även som rovfisk. Något annat började hända med honom. Han började få en oemotståndlig leklust, det kändes i hela kroppen.

Det var inte svårt att hitta lekkamrater, men de han sökte var av en lite annan sort, som han inte kunde sätta fenan på. Efter några misslyckade försök hittade han rätt och och kände sig väldigt nöjd med leken. En känsla som varade i nästan ett år då var det dax igen.

Så förflöt livet för Torsten under en lång tid, men plötsligt dök det upp något helt nytt.

Ett stort moln av damm från havets botten dök upp. Det var väldigt stort och kunde ligga kvar veckovis.

Det värsta var att en del kamrater som inte hann undan utan försvann inne i molnet utan att komma tillbaka. Med tiden blev det fler och fler moln och dom blev också större. Det började bli svårt att hålla sig undan. Så allt fler av Torstens släkt försvann och därför sökte de sig längre ut och till djupare vatten. Men på något märkligt sätt kunde molnen hitta dom ändå. De få som klarade sig undan hade nu bara ett gömställe kvar, vraken. Där kunde molnen inte nå dom.

Men trots allt var de tvungna att ge sig iväg för att hitta mat och en gång om året leka den oemotståndliga leken. Tyvärr försvann många av Torstens släkt under de perioderna.

Så länge de höll sig i eller i närheten av vraken hade de skydd, men ännu något nytt dök upp. Ett sorts nät omslöt en del av vraket vid olika tider. På sin vanliga simtur utanför vraket gick det inte att simma igenom nätet då fastnade man ohjälpligt utan möjlighet att ta sig ur. Tyvärr var det en av Torstens lekkamrater som fastnade men inte nog med det, för en förbisimmande säl blev hon ett lätt byte, söndersliten och uppäten.

Det blev en traumatisk upplevelse för Torsten som han led av resten av sitt liv.

Nu blev Iivet i vraket blev allt sämre, detta i takt med att bytesdjuren blev färre och svårare att fånga. Torsten led till slut av svält och blev allt svagare, så en dag när svälten drev ut honom ur vraket fastnade han i nätet. Där satt han tills något drog upp honom mot ett ljus som till slut ändade hans liv.

Så slutade förmodligen livet av vår sista egna torsk. Har vi bättrat oss sedan dess?

Svaret måste vara nej när vi fortfarande tömmer vårt hav med alla tillåtna medel. Till exempel med en snörpvad som kan vara flera kilometer lång, som kan svälja hela Stockholms slott och i ett kast ta upp 100 ton fisk, hela stim åker med, Ingen individ ur den familjen överlever och kan därför inte reproducera sig. Det är så vi tömmer vårt hav dag efter dag.

Kan vi då inte göra något? Svaren är enkla: Lyssna på forskarna, töm inte havet, låt fiskarna reproducera sig i lugn och ro och förstör inte deras barnkammare.

Frank Holvik (C)

ANNONS