Gullholmsön är Sveriges tätast bebyggda ö. När befolkningen i slutet på 1700-talet beslöt att bygga en kyrka fanns det ej möjlighet att få plats med den på ön Gullholmen. Ett smalt sund skiljer Gullholmen från Lilla Hermanö. Lämpligt nog hade 20 kapitalstarka invånare år 1747 köpt denna ö med kringliggande holmar och vatten från svenska staten. (De så kallade stamfastigheterna.) Trots prefixet ”lilla” är ön ganska stor. Dubbelt så stor som Käringön exempelvis. Kyrkan byggdes där det gick att få plats med en kyrkogård, 100 meter från färjeläget i nuvarande centrala samhället Gullholmen. År 1850 byggdes bron mellan öarna så att man slapp ro till högmässan. Nu byggdes här prästgård, folk- och småskola, lärarbostäder och skutskepparna bebyggde från slutet på 1800-talet den numer privata marken med ”dubbelhus” norr om färjeläget. Här fanns också nu byggplats för salterier, segelsömnad, en kolindustriimport från England och affärer för specerier, drivmedel och nät.
Kommunikationerna med omvärlden gick i huvudsak på havet på 1900-talets första hälft. Marstrandsbolaget bjöd på tre turer till och från Göteborg dagligen och passagerarbåten ”Idun” gick en tur till Lysekil sex dagar i veckan.
Alldeles intill färjeläget i centrala hamnen ligger nu samhällets hjärta – speceriaffären och glasskiosken, dessutom två av tre restauranger, brandstationen, konstmuseet, samlingslokal, utställningslokal, motionslokal, en före detta banklokal, ett nytt båtmuseum i prästgårdens källare, en stor lekplats, boulebanan, utegym med redskap och fotbollsplanen.
Det är dessa faktorer som gör att det blir en så stark opinion mot att utse Piren till huvudbrygga. Den största trafiken går till färjeläget i centrum.
Det är inget fel att angöra Piren, där finns populära Gullholmsbaden med sin stugby, men att som man nu gör favorisera denna sent byggda utanför centrum belägna brygga är inte rimligt. Avståndet fågelvägen är visserligen bara en dryg halv-kilometer från centrum men landvägen dit går över berget med lotsutkiken. Som flygfotot visar blir landvägen mer än dubbelt så lång och bjuder på slalombackebranta backar, flera hundra meter långa, först upp och sedan ner. Det finns ju inga bussar heller. Postutlämningen är sedan länge borta, vi hämtar vår post i boxar i posthuset, 50 meter från centrala färjeläget.
Vid ett informationsmöte 2013 i Gullholmens kyrka om de ”nya färjorna” lovade en högt uppsatt Orustpolitiker att avtalet med färjetrafiken innebar garantier för att färjorna kunde gå till alla aktuella hamnar, – detta stämmer – avtalet ser ut så, men en färja har byggts för att ej kunna gå in i Gullholmens centrala hamn, vilket strider mot ingått avtal.
Förslag till lösning: Låt den mindre färjan ”Strömkrona” sköta trafiken centrala Gullholmen–Tuvesvik. Hållplatserna Piren och Tvestjärten angörs vid anmodan med signalflaggor eller ljussignaler eller direkt påstigning. (Systemet är beprövat.) Detta system ger en vettig uppdelning av balansen mellan tillgång och efterfrågan. Den stora färjan ”Strömstjärna” sköter då trafiken Käringön–Tuvesvik och slipper då de stopp man uppenbarligen strävar efter att slippa.
Som reservfärja skulle ”Knape” gå bra att använda – det har ju fungerat hittills. Att som nu säga att ”Knape” ej ger den komfort trafikledningen eftersträvar och i stället stänga av trafiken helt i cirka fem veckor till centrumhamnen – hur tänker makthavarna?
Att göra Piren till någon sorts central för färjetrafiken till Gullholmen är, bortsett från skillnader i storleksordning, som att lägga Göteborgs centralstation i Kungälv och säga: ”Det är nu upp till trafikanterna själva att ta sig till centrala Göteborg.”
Olof Gordon, 14:e generationens Gullholmare