Jag hade gett upp hoppet om att se en sådan mamma

Mamman pekar och berättar om fåglar och fiskar. Flickan lyssnar, skrattar ibland. Men jag ser att det är något fel med hela bilden. Någonting saknas, skriver Lars Einar Engström.

ANNONS

Överstelöjtnant Paasikivi, strateg på Krigshögskolan, är numera en ständig gäst i radio och TV. En dysterkvist av tung kaliber. I söndagens ”Godmorgon Världen” i P1, frågade studion vilka scenarion han såg framför sig när det gäller kriget i Ukraina. ”Två scenarion”, sa Paasikivi, ”det ena är att det blir värre och det andra är att det blir ännu värre.” En muntergök således. Inte roligt att höra, för jag antar att han vet vad han talar om. Eller så vet han inte det. Några dagar senare sansade han sig och slog fast att Ukraina gör framsteg. Dom jagar nu bort ryssar på flera håll. Men ni har hört massor om krig och elände de sista månaderna, så nog om detta för tillfället.

ANNONS

Det är söndag och solen vräker ner över kobben (Orust) och vi åker till Ellös och fikar. Jag får inte göra reklam i krönikan, men ett mycket trevligt café är det. Och antikviteter finns där också och blommor! Och för första gången i mitt liv åt jag toscakaka. Mycket gott! Funderade på en tårtbit, vilket jag inte ätit på lokal sedan 1964, men sansade mig eftersom frosseri är en dödssynd!

Efter Ellös åkte vi till Svanvik och promenerade runt hela udden och hamnen. Fantastisk miljö och skogen känns som riktig gammelskog. En lisa för själen! Döm om min förvåning när jag sedan får höra att det finns människor som fäller träd där och försöker förgifta (?!) granar? I ett naturreservat. Är dom helt från vettet?

Sedan hem till Svanesund. På eftermiddagen så går Lex (hund) och jag ner till färjan och åker över till Kolhättan. Då ser vi henne. En ung mamma som bär en liten flicka på höften. Dom står vid relingen och tittar ut över vattnet. Vi lyssnar i smyg. Mamman pekar och berättar om fåglar och fiskar. Flickan lyssnar, skrattar ibland. Men jag ser att det är något fel med hela bilden. Någonting saknas. Först vet jag inte vad, sedan slår det mig som en blixt från himmelen. Mamman har ingen mobil i handen! Hon ägnar sin dotter all uppmärksamhet! Finns den sortens mammor kvar? Sådana där mammor som jag minns från min barndom. Där ser man, för jag hade just gett upp hoppet om att någonsin se en sådan syn igen med tanke på alla föräldrar som begraver sig i apparater medan deras barn söker uppmärksamhet.

När vi sitter i soffan, Lex och jag, så lägger han tassen på skärmen till min ”padda”/dator när han tycker att jag ägnar honom för lite uppmärksamhet. Jag undrar vad barn gör som känner samma sak?

ANNONS