Åren tickar på och har vi tur blir vi så gamla att vi känner oss klara med livet. För många blir äldreboendet sista anhalten. Tidigare har det varit ett alternativ redan innan man blir så sjuk att man inte alls kan klara sig själv, men numer blir allt fler äldre kvar längre i sina hem. De kan stanna hemma då de får stöd och hjälp av hemtjänsten och hemsjukvårdens personal med sådant de inte längre klarar av. Äldreboendet blir i dag oftast bara en kort hemvist innan sista andetaget tas. De sjuka och sköra har då oftast ingen egen röst, utan är utlämnade åt kommunernas och de privata vårdgivarnas sätt att driva boendena.
Under mina år som journalist har jag och redaktionen otaliga gånger kontaktats av anhöriga. De har varit besvikna, oroliga och upprörda över att deras anhöriga inte får den vård och omsorg som de förväntat, och i många fall faktiskt har rätt till. Anhöriga har velat att vi ska berätta om hur det verkligen är. I vissa fall har vi gjort det – men jag tror att det finns så många fler ohörda historier. Både från anhöriga och de som är anställda att sköta om människorna i livets slutskede.
Varningslarmen handlar om att personalen inte hinner med de gamla och de demenssjuka yngre som slussas in på äldreboendena. Det här får vi bekräftat från fackförbundet Kommunal och dess medlemmar. Undersköterskor går tidvis på knäna och i brist på politikernas uteblivna satsningar känner de sig tvungna att söka sig andra arbeten. Hur mellancheferna har det vet vi egentligen inte mycket om för de larmar sällan om sin situation. Men nu berättar en före detta enhetschef på Tallåsen om hur hon upplevt situationen. Linda Marklund som varit anställd i kommunen sedan 2007 försökte få gehör för ökade resurser, men de uteblev. Hon menar att hon straffades för att hon ropade efter hjälp och att det råder en tystnadskultur i ledningen.
Hon vill med sin berättelse uppmärksamma allmänheten på att de gamla blir sittandes med frukost, lunch och middag som de stora händelserna. Med lite tur kan de få en stunds prat och närhet, men hon beskriver det som att de äldre bara får sina yttersta basbehov uppfyllda. ”De är hela, rena och mätta.”
Som anhörig tror jag man önskar sina älskade familjemedlemmar mer. Man vill att de ska få känna närhet och respekt när anhöriga själva inte kan vara där hos dem. Jag har egen erfarenhet av omsorg och vård i livets slutskede då jag bland annat fick möjlighet att vara med min mormor och morfar under deras sista dagar i livet. Jag har bara gott att säga om personalen som mot reglerna lät mig övernatta i uppehållsrummet. Undersköterskorna gjorde allt för att de boende skulle ha det bra. De matade min mormor med sked, gav en klapp på hennes kind. Pratade alltid respektfullt och varmt med dem. Hukade sig ner till min morfars sitthöjd för en liten pratstund och knäppte omsorgsfullt näst översta knappen i hans skjorta som glidit isär. Men jag såg också stressen och hörde om hur det är att känna sig otillräcklig och frustrationen kring en tuff arbetsmiljö. Att inte hinna ge det där som är så viktigt och som vi alla människor behöver. En stund att bli sedd och bekräftad, att inte behöva känna ensamhet inför mötet med döden. Låt oss ge våra äldre ett värdigt avslut på livet.
LÄS MER:Vårdchefen sa upp sig i protest: “Det får finnas gränser”
LÄS MER:Socialchefen: ”Det är en subjektiv upplevelse”
LÄS MER:Facket vill se mer engagemang för arbetsmiljön inom vården
LÄS MER:Undersköterskan Erica om hur jobbet förändrats: ”Stressen har ökat”
