Åldersnojjan har smugit sig in i skallen på mig

Nu har jag alltså klivit in i osynlighetsåldern. Det märker jag i affärer och när min son och jag går på lokal, skriver Lars Einar Engström.

ANNONS
|

Nu har jag fyllt år igen, fyllde jag inte alldeles nyss? Det går allt kortare tid mellan födelsedagarna, tiden har blivit insmord i såpa. Känns det som. Nu är jag äldre än vad min mamma blev. Dog hon så ung, tänker jag, och inser sedan att så ung var hon ju inte och det är heller inte jag. Men det ger onekligen perspektiv på tillvaron. Åldersnojjan har smugit sig in i skallen på mig, det tjatas i media, och när jag föreläser på universitet så skäms jag när jag går in i lokalen och 23-åringarna tittar upp och jag tror att dom tänker: ”En gammal gubbe, orkar han prata en hel timma?!” Och jag väntar på att suddgummin ska komma farande genom luften! (Suddgummin, finns det idag?!)

ANNONS

Jag minns när jag som barn såg äldre som gick i pension. Då skulle dom börja lyssna på dragspelsmusik oavsett vad dom lyssnat på tidigare. Så sa man hemmavid. Där bodde vi barnfamiljer på ena sidan vägen och pensionärshemmen (jo det hette så) låg på andra sidan. Det kändes som ett framtida hot: ”Pensionärshemmet, där hamnar vi alla till sist…”.

Läste på Facebook om några kamrater som skulle gå på GES-konsert (Glenmark, Eriksson och Strömstedt) i Stockholm, det skojades om medelålders rockkonsert… Nja, kamraterna var i min ålder, icke medelålders således och artisterna i det här fallet är en folkpensionär och två som är mycket nära 65, så medelålders nja… Vår tids Calle Jularbo med ”orkester” snarare?! Eller Lönndahl, Wiklund och Tornehave, om ni minns dom?

Men nu har jag alltså klivit in i osynlighetsåldern. Det märker jag i affärer och när min son och jag går på lokal. Mig ser inte hovmästaren, men sonen välkomnas alltid glatt och trevligt och bakefter strosar jag och försöker se ut som om jag vore typ 50. Fick en reklamnotis på Facebook häromdagen med texten: ”Visste du att 65 är det nya 30?” Måste vara en ung copywriter som skrivit det där. Hen har ingen aning om de skavanker som uppkommer både här och där efter 60.

Jag lyssnar fortfarande på 72-årige Bruce Springsteen, No Surrender! Och det gjorde jag för 40 år sedan också. Det nya målet för mig nu är ska jag slå farsan i ålder, men då får jag hålla ut 4 år till, det ska gå! Ibland så tänker jag på filmen om Göteborgs store man, Torgny Segerstedt, som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Hans slutord på dödsbädden, i filmen, sanna eller inte:

”Vad fort det gick.”

ANNONS