Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Berglund: Alla borde få sova lugnt om natten

Tänk om man kunde förena de som saknar någonstans att sova och de tomma lokalerna, skriver Anna Berglund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sömnen, denna gudagåva som ger oss kraft att fungera och ta oss an dagarna. Natten som sänker ner oss i ett vilsamt tillstånd. Sömnens vadd bakom ögonlocken. Den välgörande pausen från allt vårt görande, spring och varande. Medan fantasin tar oss i vida lovar med drömmar som bär oss bortom vakenverkligheten. En utflykt och inflykt och vila i ett. Vår organisms laddningsstation. Den obrutna sömnen då hjärnan återhämtar sig, kroppens funktioner renas och startar om. Varje småbarnsförälder vet vad som sker av upphackad sömn. Vuxna som annars är alerta och smarta, förvandlas till ofokuserade zombies som faller i sömn vid närmsta bord eller på golvet vid ett jollrande barn. Kroppen vill sömn. Det är ett så grundläggande behov, lika viktigt som föda. Det borde vara en mänsklig rättighet. Rätten till en god natts sömn, med tak över huvudet, i trygghet och värme.

Vad har kostymerna och dräkterna i kontorslandskapen gemensamt med de hemlösa som kurar ihop sig under broar, på parkbänkar och i trapphus? Jo, det har exakt samma behov av djupsömn under nattens mörkertimmar. Möjligheten att slappna av, dra ett täcke över kroppen och känna rummets trygghet. En stängd dörr, ett skydd i sömnens värnlöshet.

Tänker på alla dessa kontor, lokaler, skolor, föreningslokaler och offentliga rum som vilar stilla och tyst om nätterna. Oanvända och öde. Med kvardröjande värme från arbetsdagen ännu i väggarna. Tänk om man kunde förena de som saknar någonstans att sova och de tomma lokalerna. Alla de med jobb, ordnade liv, kontor att gå till om dagarna, hem att sova i om nätterna, och de som någongång längs vägen trampat fel, hamnat snett och med tiden stängts ute ur samhället och nattvärmen.

Jag vet, hur det se ut? De så vitt skilda världarna. Så långt ifrån varandra. Ändå så självklart förenliga. Ser det framför mig. Ett system där tomma lokaler om natten befolkas, där sovplatsbehövande får möjlighet ta en dusch och kanske få nya kläder som det finns sånt överflöd av hos var och en. Hur någon kanske kokat en extra kanna kaffe innan de gick för dagen. Sängar som plockades fram ur modifierade utrymmen och nytvättade lakan. Kontakter och nya band kanske blir till där i glappet mellan dag och natt, över en frukost, ett hej i hissen när en går till jobbet och en ut i det fria. Där grupper luckras upp till individer med samma mänskliga behov. Det må vara utopiskt och naivt, men framtiden kommer tvinga oss dela mer, ta vara på befintliga resurser, gräva där vi står.

I dessa tider av flyende människor, grymheter bortom det fattbara, blir det ändå så tydligt hur vi i grund och botten är flockpräglade, att vi vill värna, ta hand om och skydda varandra. Det är bara de där utifrånskapade avstånden, fördomar och rädsla som skymmer och ligger i vägen. För i grund och botten borde vi alla bara få sova lugnt om natten.