Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jacob Humlén: Att krocka med bilen – utan BH

Jag saboterade för en eventuellt utskickad eftersökshund genom att klampa runt och agera försvårande omständighet i spårandet helt i onödan, skriver Jacob Humlén.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Massvis av små plastbitar yrde plötsligt upp och omkring i ljuset från bilens strålkastare. Tiondelen tidigare hade jag sett rådjurskidets skrämda blick och insett att jag inte ens var nära att hinna väja eller börja bromsa. Mina föräldrars stora vita kombi-Volvo skälvde knappt till av kollisionen, höger framlyktas plastexplosion var det enda beviset på att jag verkligen hade träffat djuret.

Jag saktade ner, parkerade bilen vid dikeskanten och gick tillbaka längs vägen för att se om jag kunde hitta offret i gryningsljuset.

Samtidigt gick hjärnan på högvarv: Vad skulle jag ens göra om jag hittade det lilla djuret skadat i diket? Slå ihjäl det med domkraften? Inte en chans. Strypa det med mina bara händer? Var inte löjlig. Stå handfallen en stund och sedan omärkligt backa tillbaka? Högst sannolikt.

Lyckligtvis för mig så hittade jag inte något rådjur utan ringde istället 112 och berättade vad som hänt, beskrev var jag stod och uppmanades att märka ut platsen. Då jag inte hittade någon för ändamålet lämplig utrustning i bilen så knackade jag på hos en husägare i närheten och fick låna en plastpåse att knyta runt en reflexstolpe.

Efter att ha läst Erika Olofssons reportage om eftersöksjägaren Björn Gustavsson och hans tax Bozz så vet jag nu att vad som helst som inte hör till naturen går utmärkt att använda som markör, till och med – vilket Björn Gustavssons kollega kan intyga – en BH. (Varför jag nu skulle ha en sådan i bilen, men i alla fall.)

LÄS MER: De söker upp skadade djur – för att minska lidandet

Jag vet också att det där med att ge sig iväg för att själv försöka leta reda på det skadade djuret var en dålig idé. Inte bara för att jag saknade en plan, utan också för att jag saboterade för en eventuellt utskickad eftersökshund genom att klampa runt och agera försvårande omständighet i spårandet helt i onödan.

Eftersöksjägarna arbetar på uppdrag av polisen, med syfte att söka upp skadat vilt och om så krävs avsluta lidande på ett professionellt sätt, det vill säga utan vare sig domkraft eller stryptag.

Bara på Orust finns omkring 15 stycken och det känns tryggt att veta att de är redo att rycka ut.

Själv kommer jag framöver att försöka göra mitt genom att köra ännu försiktigare än tidigare och redan i eftermiddag åka och köpa en viltremsa att ha i bilen. Eller möjligen en BH.