Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Berglund: Cykeln – en stålhäst av frihet

Jag tror jag fånlog mest hela tiden, alldeles lycklig över att det faktiskt kunde fungera att låta cyklisterna få så mycket plats, skriver Anna Berglund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Cykeln. Denna stålhäst av frihet. Vind i håret och benen som trampar hårt. Dofterna som passerar längs vägen, nära naturen som far förbi. Tystnaden och att ta sig från a till b med ren energi medan muskler arbetar och huvudet får tankefrid när kroppen rör sig. Flödet, förflyttningen och friskheten i ett. Där vädret känns på huden, årstiderna dikterar kläder och fart. Under studietiden i Göteborg var det cykeln som tog mig mellan skola, hem och studenthak, medan bilarna gasade förbi de snålt tilltagna cykelbanorna. Och så har denna goa stad också rankats till en av Europas sämsta cykelstäder. Men då fanns ju inte mycket att jämföra med, och en tog sig runt med all den där vinden i håret, glad att inte behöva vänta på spårvagnar i sena natten och än mindre betala för resor studentkassan egentligen inte tålde. Penselmålade cykeln lila i lägenhetens källare och gjorde den både unik och värdelös för cykeltjuvar i en tid när cykeln var ens vän genom staden och studentlivet.

För en vecka sen åkte jag buss till sonen som studerar i holländska Eindhoven, sådär hundra mil bort. Sommarvärmen böljade över oss där vi dagarna i ända med lätthet gled fram genom staden där cykeln är allas färdmedel. Och där fanns allt som gjorde en cyklist lycklig. Inte bara att landet är fördelaktigt platt, inte en backe någonstans, på sin höjd en sluttning genom en gångtunnel. Man bara trampar, allt känns så lätt och plötsligt är man framme vid målet. Och på många vägar i innerstan hade cykeln företräde, alla vägar färgade röda var cyklisternas, en bred fil åt varje håll och bilarna fick snällt rulla bakom detta cykelgytter i båda riktningar. Häpen och överväldigad stirrade jag storögt på mina medtrafikanter som bestod av cyklister i alla åldrar, i hygglig lagom transportfart, inga flåsande stresspellar eller ilskna ringklockor här. Mer en glittrande flod som rann genoms staden och vägarna korsades och tvärsades. Men ändå såg jag ingen som krockade (ingen bar heller hjälm…), armar som blinkers och ett samarbete för att cykeltrafiken skulle flyta på. Jag tror jag fånlog mest hela tiden, alldeles lycklig över att det faktiskt kunde fungera att låta cyklisterna få så mycket plats. Att det var en del av en hållbar stadsplanering. Medan bilarna förpassats till en yttre ringled ägdes innerstan av tvåhjulingarna.

Kan inte låta bli att tänka på Göteborg och det lilla nätta projektet Västlänken. Ingen vet riktigt vart det slutar i pengar eller tid. Men den hissnande ursprungsbudgeten på 20 miljarder skulle lätt räcka till en elcykel till varje göteborgare, nya breda cykelavenyer och generösa cykelparkeringar. Och i varje kommun borde ett nät av trygga cykelvägar ombesörjas av ett statligt finansierat Cykelverk. Som skulle sanda, ploga, lysa upp och underhålla dem för att vi skulle kunna fara fram där genom landskapet utan att tillföra luften annat än genomandat syre. Tätt intill känslan av frihet och framåtrörelse.