Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell: De som röstade är inte rasister – utan räddister

Därför blir ju också tonläget så högt, eftersom en sida påstår sig ha helt rätt och därmed har den andra helt fel. När vi alla i själva verket bara är rädda, skriver Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sedan valet sitter jag och går igenom hur folk har röstat i vårt område. Man vill ju veta. Känner mig ledsen, möjligen också lite arg. Till och med yngste sonen har märkt att något är fel, att jag inte varit mig själv efter den där söndagen i september. Jag kommer på mig själv med att försöka se på folk som jag möter hur de röstade, om vi är på samma sida. Om de är en av de där... från motsatta laget.

Och tydligen är jag långt ifrån ensam. Efter valet har många analyserat resultatet. Bland annat hur ett parti så långt ut på högerkanten kan tilltala så många av landets röstberättigade? En analys som borde kunna göras ganska snabbt och utan alltför stor tankeverksamhet. Vi har inte blivit ett land med drygt 20 procent rasister, vi har blivit ett land med en jäkla massa räddister.

Räddist. Kom ihåg var ni läste det först. Vi är rädda för det vi inte känner till, för förändringar, för religioner vi inte tror på, för andra traditioner, för att allt inte kommer bli som det alltid varit. För elpriser (min rädsla nummer ett), bensinpriser, för vindkraft och kärnkraft och för gängen. För ett par kvällar sedan pratade jag med mor på telefon. Hon är bosatt i en liten håla i södra Sverige där det allvarligaste brottet som hänt det sista är att Nisse, 14 år, snattat en Dajm på Ica. Mor min vågar inte gå ut. ”Det är ju så hemskt nu, det ser jag ju på teve”. Och det är just det de fått oss att tro. Visst, det finns stora problem. Mycket att ta tag i. Men gör man det bäst genom att sprida räddismen?

Och det gör både höger och vänster. På ena sidan är det skatten eller de arbetsrädda och invandrarna vi ska vara rädda för, på andra sidan de rika och förmögna. Eller rasisterna. Därför blir ju också tonläget så högt, eftersom en sida påstår sig ha helt rätt och därmed har den andra helt fel. När vi alla i själva verket bara är rädda. Och på just rädsla biter inga vanliga argument. Som att Sverige, enligt World Index, ligger på femte plats bland världens tryggaste länder. Eller på tredje plats när samma organisation rankar det land som familjer mår allra bäst i. För det gynnar inte den sida som vill ha makten så förtvivlat. Det gynnar inte dem att belysa det som faktiskt fungerar, som är bra.

För allt har inte förstörts de senaste åtta åren. Och antagligen har inte allt förstörts om fyra år heller. För vi bor i ett fantastiskt land. Ett land som är som länder är. Både tryggt och otryggt. Både bra och dåligt. Och visst, det finns rasism. Den måste tas på allvar och bekämpas. Av det flertal som är antirasister. Men mest finns det nog räddism ändå. Och den måste vi behandla som trollet. Dra ut den i solen så spricker den.

Bara jag slipper. Är så förbannat rädd för troll.

LÄS OCKSÅ: Elpriserna har fått mig att bli en Rudolf

LÄS OCKSÅ: Skotermannen förstörde vårt perfekta minne

LÄS OCKSÅ: Undersköterskor får trolla med knäna – ger allt för väldigt lite pengar