Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Berglund: De yngre får försöka laga vad vi ställt till med

Vi har alla makt att förändra och stå tillsammans med all kraft och kärlek vi har, skriver Anna Berglund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tillbringar min femtiofjärde valborg med en barbackatur till stranden genom vitsippeskogen och strandängen täckt av blåsippor och gullvivor. Tacksamhetens lätthet över att få vara i det här. Naturen så tätt intill, ljudet av humlor, fiskmås, hackspett och fasan. På andra håll sjunger människor in våren, svältfödda på grönt och sol. På andra håll råder krig. Den tunga orättvisan som slår en till marken där i det paradisiska landskapet som samtidigt spritter av nyväckt liv.

På ett annat håll demonstrerar folk under det sex dagar långa Fossilupproret i Stockholm. De står på gator och torg, med fakta från forskare och statistiken vi har: Hur regeringen subventionerar fossilindustrin med 30 miljarder per år, trots att G20-länderna redan 2009 lovade att fasa ut fossila subventioner.

Min dotter är där sida vid sida med andra unga, pensionärer och småbarnsföräldrar. Själv skäms jag, borde ju vara där. Tillhör en föräldrageneration som borde gjort mer tidigare. Haft mer omsorg. Vi som varit en del av den tärande livsstilen, fostrade i en tillväxtanda, där pengar, prylar, utlandssemestrar varit lyckonycklar. Hur vi omärkt präglats och oreflekterat varit en del av problemet, tyst flutit med, till viss del mot bättre vetande. Men nu vet vi att det är bråttom. Att vi behöver sätta oss still i den där floden. Bygga fördämningar, resa oss och kliva upp på stranden. Låta vattnet stilla sig, sippra vidare i avkrokar, bilda nya bäckar, nya sätt att leva.

År 1999 antog riksdagen Sveriges 16 miljömål, som skulle vara genomförda 2030, för att ”till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Naturvårdsverket, konstaterade vid den årliga genomgången 2021 att bara ett av 16 mål är uppfyllda och summerar: ”Insatser för att minska resursanvändningen och ställa om till en cirkulär ekonomi är en del av samhällsomställningen som krävs för att nå målet.”

Det krävs systemförändringar, politiska våghalsar och omformuleringen inuti oss, nya värden och nya riktmärken. Där tid på banken, flest odlade morötter och en gles kalender kanske är statusmarkörer. Där konsumtion riktas och blir en del av omställningen. Där tillväxt ersätts av hållbarhet i politiska beslut, där målet om x antal procents tillväxt ersätts med antal procents minskning av koldioxidutsläpp.

Den yngre generationen försöker laga vad vi före dem ställt till med. Vi har alla makt att förändra och stå tillsammans med all kraft och kärlek vi har. Men allra mest borde det tillsättas ett globalt miljööverhuvud, med vetorätt mot alla nationers beslut som kunde utgöra hot mot vår gemensamma miljö. Vald av den första generationen som tvingas leva under klimathotet, en rädsla lika stark som vi som växte upp under kalla krigets kärnvapenhot, upplevde. Känslan av maktlöshet, att någon annan har ens existens i sina händer.

Det vore inte mer än rätt, och det är hög tid för en ny världsordning.