Hade en idé till text ovanligt tidigt, säkert en vecka i förväg. Skulle till Eskilstuna för att hälsa på dottern som gör ex-jobb på världens kanske första återbruksgalleria, ReTuna. Tänkte skriva om den och koppla an till miljöpartiet i Stenungsund som menade att om det nu prompt måste byggas ett köpcentrum i Spekeröd, som gubevars, världen nog inte behöver, kunde man väl göra som Eskilstuna. Vara med sin tid, och satsa på butiker som utgår från att återbruka, återanvända, återvinna, ta tillvara och återsälja produkter. Ett modernt hållbart sätt att bedriva handel på.
Men så satt jag där i bilen efter att ha lämnat mitt yngsta barn vid skolan mitt i en vardag av trygga väggar, vana vägar och nån slags harmoni. Mitt i ett pågående av sysslor, jobb, kärlek, drömmar och förhoppningar. Så går nyheterna på och allt ruckas, kriget som får hela bilen att skälva till. Kylan som griper i hjärtetrakten. Vet inte hur jag tog mig till hönsen som skulle släppas ut. Tårarna som vevade tillbaks tiden till barndomens kalla krig. Samma mörka känsla av maktlöshet. Minns alla bilder jag som barn blåste upp till filmdukar för mitt inre. Ödsliga städer med intakta byggnader medan allt liv var utraderat. Kärnvapensvampen som slukade allt i sin väg. Jag var så rädd för ryssen. Skräcken som satt djupt med barnets egenodlade perspektiv, som inte fått hela bilden, bara att hotet var på riktigt, oförmögen att bena ut proportioner och i mig blev det storskaligt. Hade helt glömt av den känslan, som nu kom över med full kraft medan hönorna ivrigt rusade ut och letade efter korn av liv i halvfrusen jord.
Vi som är på väg ur en global pandemi som lärt oss leva med ovisshet och kollektiv oro. Ett virus som visserligen inte vill oss väl, men som per definition bara gör sitt jobb och i någon mån är begripligt. Ur detta kliver en despot, Putin, som skrämmer på ett så mycket djupare plan. Och det finns inget vaccin mot dårskapen. Medan ord som flockimmunitet byts ut mot markstrider och civila mål. Som handlar om hur människor skjuter mot varandra för att döda. Blod, lidande och förlust. Att det drabbar fullständigt oskyldiga. Människor som aldrig valt detta. Som berövats sin trygghet, sitt fundament. Som inte vet när bomberna faller fel eller att de är på fel plats.
Åkte ändå till Eskilstuna, träffade efterlängtade barn, gick genom stan och drack kaffe i solen. Fick ett mess att en vän på flykt från Ukraina nu hade nått Ungern. Lättad för hennes skull jämte sorgen över att det ens sker. Orättvisan i våra skilda liv och det abstrakta i att ett självständigt land plötsligt kan invaderas. Ett land som inte ligger längre bort än avståndet mellan Malmö och Umeå.
Vi pratade inte så mycket om återbruksgallerian denna helg. Mer än att visst återbruk aldrig tycks gå ur tiden, hur hårt vi än önskar. Kriget.
