Detta med tidtagarur

Om jag – mot alla förmodan – skulle komma prick på – ja, vem ska jag i så fall berätta det för? Jag menar, berätta det utan att den som lyssnar till min bravad, tycker jag är ännu underligare än han redan trodde.

ANNONS

För en tid sedan köpte jag en ny mobil.

Detta kommer mig – till en början – att tänka på när jag för många år sedan stod i dörren till ett sovrum där en tonårig flicka just lagt sig att sova. Om vad vi talade minns jag inte, men jag minns att jag plötsligt fick se en mobil hänga från hennes taklampa.

– Så du har en mobil, utbrast jag.

Hon tittade förvånad på mig och förklarade att hon självklart hade en mobil – en mobil hade väl alla. Åtminstone alla tonåringar.

Jag fick då förklara att den mobil jag tänkte på var den som hängde nedanför hennes taklampa. Den sak som ständigt var i rörelse och som gett namn åt den telefon som också var det.

ANNONS

Så ger gamla saker namn åt nya företeelser, och det är förstås helt i sin ordning. Men det kan aldrig skada att också veta vad det är som bär namnet från början.

Men alltså, för en tid sedan investerade jag i en ny mobiltelefon. Jag är ingen hejare på mobiltelefoner, tvärt om, men lite kan man ju i alla fall.

Och det jag verkligen vet, verkligen har tagit till mig, det är att det på nutida mobiler finns ett tidtagarur.

Jag vet inte vad det kommer sig, men av nån anledning är jag så till den grad fascinerade av just tidtagarur.

Jag vet inte när jag första gången såg ett sådant, men det skulle inte förvåna mig om det var vid nåt Tjörnmästerskap i fri idrott – det vill säga det som skolan arrangerade på den grusplan i Skärhamn där det annars spelade fotboll.

Där sprang vi sextio meter – det vill säga inte jag, men andra gjorde det – och det skulle inte förvåna mig om det förstas tidtagarur jag skådade, fanns just där. I det sammanhanget kan det sägas att om jag skulle sprungit sextio meter, så hade det nog blivit som den gången en löpare sprang så till den grad långsamt, att de fick ta tiden med almanackan. Nåja, nu tog jag kanske i något, men ni inser i alla fall av beskrivningen hur sakta jag sprang.

Mitt snabbaste lopp torde ha varit den gången det meddelades att Prästgårdens tjur kommit lös och att vi gjorde bäst i att hålla oss inomhus – den gången gick det undan.

Så fort har det inte gått – vilket inte gjort mitt intresse för uren mindre alls. Jag tycker till exempel att det är roligt se hur nära en viss siffra man kan komma. Kan jag hamna på prick tre sekunder eller är det omöjligt.

När det är TV-sändning från stora idrottstävlingar. Hur nära den officiella vinnartiden kan jag komma?

Om jag – mot alla förmodan – skulle komma prick på – ja, vem ska jag i så fall berätta det för? Jag menar, berätta det utan att den som lyssnar till min bravad, tycker jag är ännu underligare än han redan trodde.

Om jag, på min ganska nyinköpta telefon, skulle mäta upp 9,89 sekunder för vinnaren på hundra meter, och det är exakt samma som den officiella tidtagningen, så kan det inte hjälpas att det är rätt imponerande. Men vem tycker det, fler än jag, Vem bryr sig?

Troligen ingen.

Det är den brutala sanningen.

Numera händer det att jag – när jag tar fram telefonens miniräknare – finner att den just har passerat typ 53 timmar och några minuter. Då inser jag att jag har mätt något, men tyvärr glömt bort det.

Då får man nollställa och börja om – ty alltid finns det något nytt att mäta.

ANNONS