Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Berglund: Fågelsången fick mig att gråta

Känslan var så mäktig. De sjöng så ihärdigt, så fria, så starka och hängivna. Som gällde det livet, skriver Anna Berglund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Magiska maj. Så sprakande grön och frodig att den i november ter sig overklig. Som bärs upp av fåglarnas ständiga lovsång. I helgen sände P1 sin satsning Fågelsångsnatten, åtta timmars direktsänd, bevingad körsång från hela landet. Från midnatt väntade fältreportrar in de första fåglarna vid sjöar, skog och vattendrag i Varberg, Uppsala, Bergslagen, Västerbottenfjällen och Växjö. Som blev till ett symfoni i tusentals stämmor som krokade i varandra medan gryningen tog över natten. Jag sjönk in i ljudmattan, plötsligt överrumplad till tårar. Känslan var så mäktig. De sjöng så ihärdigt, så fria, så starka och hängivna. Som gällde det livet. Mitt, deras och allt däremellan. Rikedomen och mångfalden i alla sångerna som de kan så väl. Rörelsen över all kompetens i det vilda som vi är en del av. För vi är naturen. Allt den är eller förlorar händer även oss.

De viskande reportrarna rabblar uppsluppet artnamn med sammetsröster, så fyllda av kärlek till vad de hör. Där varje art har sina karaktäristiska toner, lägen, läten, melodier, höjningar och sänkningar. Och vi kan bara anta och gissa, medan de sitter på hemligheterna. Som starens förmåga att härma andra fåglar. På fem minuter kan de klämma in trettio olika fågelarters sånger. Ett slags fågelsångsmedley och ingen vet egentligen varför.

I världen finns drygt 11 000 fågelarter, av dem häckar drygt 245 årligen i Sverige. Men enligt SLU:s mätningar har 21 nya fågelarter rödlistats bara mellan 2015 och 2020. Anledningen är oftast försämrade livsmiljöer, krympande habitat anpassade till deras specifika behov. Många arter behöver lummiga, krokiga vattendrag och våtmarker, trädens skydd. Medan vi är experter på att röja, massavverka, städa, räta ut vattendrag och skapa monokulturer. Som det här med gräsmattor, sköna, gröna sommargolv för bara fötter, men de är lika artrika som en asfaltsplan. Tänk om alla med gräsmatta kompenserade med några kvadratmeter orörd blomsteräng. Och något har hänt med insekterna. Förr var vindrutan alltid full av krockade insekter, numer är den ren. Tyska forskare har i skyddade naturområden sett att de flygande insekterna minskat med 75 procent de senaste 30 åren. Det finns inget entydigt svar, men en delförklaring är blomfattigt odlingslandskap och monokulturer.

En av alla dessa magiska vårmornar ligger alla mina tulpaner, perenner, kålplantor huller om buller. Återigen har grävlingen letat ollonborre. Jag sväljer ilskan, vänder tillbaks tulpanerna, vars blomma sorgset tippar neråt. Väser mitt mantra ”allt handlar om samexistens”, men det känns lite svårt just då. Men nästa morgon står tulpanerna upprätt med ansiktet mot solen som om inget hänt. Stockrosorna har kvar lite jord i bladvenerna och fåglarna sjunger sin morgonserenad. Tänker på grävlingen som nu sover i sitt gryt, mätt av larverna den fann under sin nattliga räd. Allt är ändå i sin ordning. Samexistens och mångfald. I alla led och miljöer. Tillrättalagda, skalade landskap bestående av monokulturer utarmar och förminskar. Såsom mänskliga samhällen med homogen sammansättning begränsar och hämmar blomstring.