Nyheterna… Orkar jag lyssna, orkar jag titta? Det tar aldrig slut. Gängskjutningarna och morden fortsätter. Varje dag, i stort sett. Professor Leif GW Persson säger att polisen är måttligt intresserade och att vissa poliser kallar det för ”saneringsmord”. Många människor far illa, det är flyktingar, tiggare, barn och kvinnor och vi har ”tafsare”, pedofiler och terrorister och det är murar som byggs. Klimatkris och covid. Vi har blivit så vana vid dödsfallen i sjukdomen att cirka 3–8 döda per rapporteringen känns lågt. Själv noterade jag häromdagen att ”Bara tre döda idag, ja det var ju inte så många, trots allt”.
Jag minns en gång för länge sedan när vi strävade framåt med drömmar om en bättre värld. Jag trodde det var allvar och det skulle bli bra. Bättre skulle allting bli för alla i hela världen. Men vi nådde aldrig fram till skapandet av den globala byn. Jo den drömmen fanns en gång. Och, vilken vacker tanke det var. Det där minns väl alla ni som blev myndiga vid 21 års ålder?
Hippierörelsen. Jag lekte lite själv och hade en bandana och mammas fuskpäls på mig när vårt ”popband” spelade i Falun 1970. Direktsändning i radio! Nu knappt ett minne. Om det inte var för ett gammalt foto, där vi står runt brorsans gamla Fiat, så skulle jag inte ens komma ihåg det. Men solen stod högt på himmelen den dagen, ser jag på kortet. Vilken lycka!
Lyckan ja, den som vi alla tycks söka. Vad vet vi om andra människors lycka eller olycka? Inte mycket. Nu vet jag ju, att vi alla runt den där bilen hade våra sår fast vi inte visste om varandras. Så mycket som blir uppdagat bakefter. Du tror att alla, utom du, har haft dom där Disneyjularna med massor av paket. Och naturligtvis är det inte så.
Men ändå. Visst är det väl värre nu, det kriminella och alla hot? Eller säger varje generation äldre så? Eller är det media som avslöjar mer nu? Fast jag läser på nätet att tunga journalister festar med partiledare. Spelar det någon roll? Ja det kan ni tänka er att det gör. Det är så politiker tystnar dom som ska syna och ifrågasätta. Bjud på en fest, kröka ihop.
Men vi kan vända utvecklingen, vi kan hjälpas åt. Dock, det kräver engagemang och deltagande i samhällets olika projekt, deltagande i politiken och ideella rörelser. Och det kanske är för jobbigt? Jag menar; går det att låtsas som om inget hänt, så kör vi ett tag till. Gränserna för vad vi tål flyttas fram hela tiden.
