Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell: Hjälp mig att inte känna mig så ful

Lägg gärna pengar på marknadsföring och sådan skit men se till att spara några kronor till snäll belysning, skriver Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland upplever jag mig som så otroligt ful. Då brukar min fru säga att jag har dysmorfofobi. Det är tydligen någon sorts sjukdom som gör att man upplever sig ful. Jag vet inte. Antingen har jag rätt. Eller min fru. Upplevelsen kan iallafall ingen ta ifrån mig.

Men så plötsligt händer det. Helt utan förvarning, en regnig dag i oktober, så ser man sig själv med lite andra ögon. Man står framför badrumsspegeln och tänker: ”Aha, titta här vilken liten godbit katten släpat in.” Det är inte ofta tyvärr, men någon dag per år händer det. I bästa fall. Och då blir ju nästa tanke: ”Aha. Varför inte hotta till den här katten lite extra. Med en hårklippning och lite nya paltor kanske.”

Så man rultar ut till bilen och åker till Stenungsund. Tyvärr är det vid denna tidpunkten som Askungen (läs undertecknad) blir av med förtrollningen. Och nu vänder jag mig till er frisörer och klädbutiksföreståndare i STO-regionen. Lägg gärna pengar på marknadsföring och sådan skit men se till att spara några kronor till snäll belysning. För finns det några ställen på jorden som man är mer utlämnad åt sig själv än i just omklädningsrum eller i frisörstolen? Men vill man inte se hur kläderna sitter på kroppen i neutralt dagsljus? säger ni.

Nej, det vill man inte. Nej! Man vill lura sig själv. Man vill ägna sig åt lite gammalt hederligt självbedrägeri. Man vill se sig själv på det sättet man ser sig själv i spegeln på krogtoaletten efter tre stop öl. Det vill man. Och vad då verklighet? I verkligheten står man oftast inte mellan två helkroppsspeglar som dessutom är på 30 centimeters avstånd i sjukhusbelysning. Iförd en två storlekar för liten tröja.

Och ni frisörer. Varför tvingar ni mig att sitta och djupstudera varenda skavank i fejset i trettio minuter? Vad har jag gjort er? Jag har alltid behandlat frisörer med respekt. Suttit still och så. Varför finns ens spegeln där? Ni tittar ju inte i den. Ni tittar ju rakt ner i min enorma kalufs. Det kan väl räcka med att ställa fram en spegel när ni är klara. För en sak ska ni veta. Det är en jäkla skillnad på att behöva se ett träsktroll i två minuter istället för trettio.

Kanske är lösningen tudelad. Dels att jag får jobba lite med min dysmorfofobi. (Om det nu är det jag lider av. Måste ju vara öppen för att jag är ful på riktigt.) Dels kanske ni som klipper och säljer kläder kan jobba lite med era dysfunktionella miljöer. Speglar och ljussättning och sådant. Så möts vi halvvägs. Vad säger ni?