Hur jag än gnäller så är hon positiv – är det inte för jävligt?

Håren i öronen som jag klagar över tycker hon det är gott att dra i, rynkorna i ansiktet som jag vill glömma tycker hon är ”minnen från ett gott liv”, skriver Daniel Lindell.

ANNONS

Min fru är väldigt bra på att se det vackra i det fula. Och tur är väl det. För mig. Men det är minst lika mycket tur för allt ogräs här hemma. Ett exempel.

Häromdagen var en av mina svågrar här hemma och han är väldigt vass på växter och sådant. Frugan min visade honom en kruka med två växter i. Den ena visste hon vad det var. Men inte den andra, den som växte bäst och snabbast. ”Det är bara ogräs, det där”, sa min svåger. ”Jaha”, sa min fru. Sedan var det inte mer med det.

Den dagen blev till nästa och den nästa var igår. Då, när jag kom hem från jobbet, stod lilla frun med röva upp i vädret och röjde i en pallkrage. Röjde och röjde, det var nog mer så att hon planterade. Och det hon planterade var det där som min svåger kallat för ogräs. Ja, ni läste rätt. Min fru har alltså flyttat ”ogräset” från krukan till en alldeles egen pallkrage. Hon ville, som hon sa ”se hur vackra de där plantorna blir när de är vuxna”. Ogräset menar du, sa jag. Vem bestämmer vad som är ogräs? sa hon. ”Huvudsaken är väl att jag tycker de är vackra”.

ANNONS

Likadant är det när vi åker in till Stenungsund en regnig dag för lite stadspuls. Då klagar jag alltid över torget. Hur fult det är. Bara en stor översvämmad parkering. Parkering? säger min fru förvånat. Det är ju inte allt det är. Det är ju också en plaskdamm för fåglar. ”Titta där vad gott de har det”.

Hon är också så där jobbigt positiv. Till exempel så stod det ett rådjur och åt upp diverse planteringar förra helgen. Trist, tyckte jag. Roligt, tyckte hon. Eller som hon sa: ”Tänk att de tyckte så mycket om just våra jordgubbsplantor.” Ett annat exempel. Ganska ofta är det för många dagar kvar på månaden i förhållande till antalet kronor vi förfogar över. Patetiskt, tycker jag då. Att vi är 47 år och fortfarande får leta igenom fickorna efter slantar innan handling. Spännande, tycker hon. ”Det är ju nästan som när vi var nyförälskade och fattiga.”

Vad jag än klagar och gnäller över så är hon så där positiv. Håren i öronen som jag klagar över tycker hon det är gott att dra i, rynkorna i ansiktet som jag vill glömma tycker hon är ”minnen från ett gott liv”. Vår bil som jag tycker är för gammal tycker hon är vackrast i världen och huset som egentligen är för litet tycker hon är alldeles lagom för oss ”eftersom vi ju ändå är så små”.

Hon tycker till och med att det är lite småkul när jag är gnällig. ”Du är så söt när du är tjurig”, kan hon säga. Är det inte för jävligt? Att man inte ens kan få vara gnällig utan att någon ska komma och tycka att även det är lite vackert.

ANNONS