Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Einar Engström: Jag är en riktig lantis

Tyvärr har livet under vissa perioder fört mig till att bo i stora städer som Paris och London. Visst låter det häftigt? Men där hörde jag inte hemma, skriver Lars Einar Engström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är en riktig lantis och jag ser inget negativt i det ordet. Uppvuxen i ett litet samhälle i norra Uppland. Tyvärr har livet under vissa perioder fört mig till att bo i stora städer som Paris och London. Visst låter det häftigt? Men där hörde jag inte hemma, men det visste jag inte, trodde att jag skulle anpassa mig. Det gjorde jag inte, landsbygden sitter i generna! Så, hemma blev till sist Orust.

Att gå tidigt en lördagsmorgon genom Svanesund, ner vid badstranden och sedan upp mot Sesterviken, vända högst upp på berget och när igen och sedan in vid scoutstugan. Det är en så kallad ”lisa för själen”. Och att stå stilla och lyssna i den lilla skogen när solen just kommit upp. Wow! Tystnaden som bara bryts av en korp som kraxar, några rådjur som springer iväg och jag hör en tupp gala längre bort. Ensam, men inte riktigt, jag har en vovve med mig.

Jag borde ha varit en skogsmänniska, men så blev det inte förrän nu på gamla dar. Annars hade jag en bra förebild; min far. Han gillade hundar, skog och svamp. På skogspromenaderna brukade han släpa med sig mig. Inte alltid roligt när du är i tidiga tonåren, ska erkännas. Min far var en mycket ensam människa och idag undrar jag om det var självvalt? Han påstod det. Men vad vet jag egentligen om en människa som jag bodde med och träffade i 40 år, men aldrig fick något riktigt grepp om. Vad tänkte han på, vilka drömmar hade han? En gammal ungdomskamrat sa att dom kallade honom för ”gubben med hunden”.

Men det märkliga (!) är att jag blev likadan som min far och valde ensamheten och inte förrän jag själv hittade tillbaka till skogen så framstod farsan som tydligare. Och jag förstår honom bättre idag än när jag växte upp. Det finns liv därute som kräver respekt och nu när jag vet att svampar och träd samarbetar och att träden ”pratar” med varandra blir jag alltmer fylld av förundran för naturen. Nu går jag där med min hund och letar svamp… Nya ”gubben med hund” således.

Men självvald ensamhet finns det? Det kanske är som Ulf Lundell skrev en gång: ”Men vi två har en dyrbar hemlighet. Vi tror att ensamhet är detsamma som frihet.”

Just ja, om ni ska ta en promenad i tystnad genom byn en vardag så tänk på att vara tidiga. Från 06.00 snåret börjar Färjevägsrallyt. Dags för fartkamera? Depå och rast på färjan och sen går omstarten igen vid Kolhättan. Jag tänker på det gamla ordspråket: Sist till Stenungsund är en gris!