Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Einar Engström: Jag har alltid varit rädd för poliser

”Jag är fascinerad av att svensk polis hade sabel i bältet fram till 1965. Jag var 12 år när den togs bort. Vad skulle sabeln användas till?”, skriver Lars Einar Engström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Och är du ej snäll och lyder mamma nu, så tar poliskonstapeln dig, det vet du ju!" Morsan sjöng på 1950 talet och jag lyssnade noga. Tiden tickade och gick och mor for upp till himmelen, men orden sitter kvar än idag. Och nu har jag läst Lisa Bjurwalds och Kerstin Dejemyrs bok ”Gärningsmannen är polis”, men låt mig först slå fast följande:

Jag har alltid varit rädd för poliser.

Jag hejar alltid när jag möter en polisbil. Det kanske kan kopplas till rädslan?

Jag har alltid funderat över varför någon vill bli polis.

Jag har förvånats över hur Leif GW Persson, i flera år, fick sitta i SVT och raljera över polisers arbete och om hur korkade poliser (enligt GW) kan vara, när dom inte spelar innebandy eller äter korv.

Jag har alltid funderat på varför det tillåts att vissa människor får gå omkring med skarpladdade vapen på våra gator.

Jag är fascinerad av att svensk polis hade sabel i bältet fram till 1965. Jag var 12 år när den togs bort. Vad skulle sabeln användas till?

Jag hade en kompis i unga år vars far var polis. En snäll och trevlig man.

Jag har arbetat med Säpopoliser i olika projekt. Både bra och dåliga upplevelser, men mest bra. Samma rädsla hos mig trots det.

Jag vet att poliser agerar såsom makten bestämmer. Och jag vet att om politiker beordrar, så följer polisen dessa order, vare sig det är demokrati till diktatur, ty lagen ska åtlydas.

Jag har haft positiva möten med poliser, roliga möten, och jag har fått hjälp, men rädslan har funnits kvar.

Jag har haft kontakt med poliser flera gånger, första gången vid 7 års ålder, sedan när jag var 14 år, 19 år och vid 32 års ålder, i samband med ingripanden mot mig från deras sida. Det kan ha påverkat min bild, men vid inget av dessa tillfällen så har polisen uppträtt på ett otrevligt sätt gentemot mig. Min rädsla och kommer någon annanstans ifrån. (”Mammas sång?”)

Jag vet att polisen behövs och jag tror vi behöver fler poliser på ”gator och torg” Och jag tror mig fatta vilket svårt och viktigt jobb dom har.

Men…efter att ha läst Bjurwalds och Dejemyrs bok (Bazar förlag 2021), så är jag minst sagt häpen med tanke på vad som beskrivs. Boken rekommenderas, den är lättläst och välskriven, men mycket sorglig. Och jag beundrar det arbete som författarna lagt ner.

Nu är jag inte rädd för polisen längre:

Jag är fullständigt skräckslagen.