Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell.
Daniel Lindell.

Daniel Lindell: Jag vet allt mindre – tänk om politikerna kunde testa det!

Politiker överlag, oavsett om det är i vårt närområde eller på riksplanet, är så säkra och så övertygande. De gissar minsann inte, de vet, skriver Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad han kunde mycket, min gamle morfar. Torsten hette han och det var det han kallades. Förutom av mormor som kallade honom Totte. Han var liksom allvetande, min morfar. Iallafall tyckte jag det som liten grabb. Minns att jag ofta tänkte: ”Tänk att veta så mycket, vad glad jag ska vara när jag vet lika mycket som morfar.”

Nu när jag faktiskt är äldre så inser jag att morfar killgissade lika mycket som alla andra män. Det var liksom 50 procent kunskap och erfarenhet, resten drog han ur röven. Och det måste jag säga, att det där är en sorg för mig. För till skillnad mot vad jag trodde så känns det ibland som om jag vet allt mindre ju äldre jag blir. Fram tills 35-årsåldern så var det mesta svart eller vitt, gråzoner var sådant andra fick hålla på med. De politiska åsikterna var glasklara, där fanns inget förhandlingsutrymme. Det där med andlighet var en exakt vetenskap, om Gud fanns eller inte var inte ens en fråga. Synen på hur olika samhällsproblem skulle lösas var enkelspåriga och allt var lätt. Det där var fel och det där var rätt. Tänk om bara jag fick vara diktator för en dag, då minsann skulle det ske under.

Ibland känns det som en svaghet, det där med att inte vara så säker i sina åsikter. För de som når höga positioner i den här världen verkar vara så otroligt säkra, så självklara i sina val. Politiker överlag, oavsett om det är i vårt närområde eller på riksplanet, är så säkra och så övertygande. De gissar minsann inte, de vet. De vet hur kriminaliteten ska minskas. De vet att skatterna ska sänkas. Eller höjas. De vet hur skolor bäst ska drivas och hur lärare ska bedriva sin undervisning. De vet hur långt yttrandefrihet sträcker sig och de vet minsann att vindkraft är det bästa alternativet.

Men det skulle väl också kunna vara lite befriande att inte veta, tror ni inte det? Tänk att få se en politiker i en debatt som på frågan om hur gängvåldet ska lösas säger: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.” Skulle inte den människan kännas lite mer mänsklig? Skulle inte den människan vara benägen att lyssna mer på andra, även om ”de andra” tillhörde en annan politisk riktning? Skulle inte käbblet inom politiken här på lilla Tjörn vara mindre då? Jag tror det. Men jag vet inte. För det blev ju inte som jag trodde det skulle bli. Fyller 47 år om några dagar och jag vet faktiskt nästan ingenting.

LÄS OCKSÅ: Vi måste börja våga prata om det manliga klimakteriet

LÄS OCKSÅ: Sluta använda detta ord – snälla!

LÄS OCKSÅ: Därför får jag plötsligt lika mycket beröm som katten