Julen är långt från drömmarna – men den är vår

I verkligheten är det slask, skitiga fönster och jultröjor som inte ens skulle få Brad Pitt att se sexig ut, skriver Daniel Lindell.

ANNONS

Jag firade min första jul som 27-åring. Anledningen till det är att min fru och jag är uppväxta i en religiös rörelse som inte firar jul men som vi båda lämnat i vuxen ålder (mer om det en annan gång). Hur som helst, ni kan säkert tänka er att undertecknad byggt upp ganska stora förväntningar på julfirandet under sina 27 första levnadsår. Och de förväntningarna baserades till stora delar på filmer, rena fantasier och reklam. Låt mig ta er med på en underbart julig resa in i Daniels drömvärld.

Snön ligger vit runt den lilla röda stugan på Tjörn. Inne i värmen sitter jag och min fru och våra två små lintottar till ungar och tittar ut på de enorma flingor som sakta ringlar ner utanför de spegelblanka fönstren. Det är ett par dagar kvar till julafton. Vi sitter där inne, nynnar på lite julsånger och dricker varm choklad med vispgrädde. Inte jag och frugan förstås, vi dricker glögg. I stora, rejäla glöggmuggar.

ANNONS

Minstingen frågar: ”Far, tror du tomten kommer i år?” ”Ja”, säger jag. ”Det är klart att tomten kommer med de julklappar ni önskat er. Det är klart att han kommer med vackert inslagna paket innehållandes ekologiska fairtrademärkta plagg av högsta kvalitet och av rätt märke som vi har haft råd att köpa till er. Och att han kommer med splitternya telefoner, senaste spelkonsolen och jättedyra radiostyrda bilar.”

Sedan bakar vi pepparkakor. Jag och frugan har jultröjor på oss men ser ändå snygga och sexiga ut. Barnen har Emilkepsar och snickarbrallor. Och är busigt krullhåriga. Även om stereon är inställd på väldigt låg volym så hörs Peter Jöbacks varma stämma helt kristallklart. Vi bråkar nämligen inte. Skojbråkar möjligen, kastar lite mjöl på varandra. Ingen skär ut en stor snopp i degen och ingen kastar en stor kakdeg i ögat på någon annan. Ingen katt som ”råkar” lägga sig på den utkavlade degen. Allt är frid. Julefrid.

På julaftons morgon vaknar vi tidigt, hela glada familjen. Alla är friska och rosiga om kinderna. Vi tar en skön promenad och träffas sedan hos resten av släkten för ett rekorderligt firande där alla är glada och förnöjsamma. Det är dans runt en lagom pyntad gran, handplockad förstås. Bara en färg på kulorna. Vi äter lagom mycket av alla läckerheter och spelar sedan sällskapsspel i en mycket vänskaplig ton. Jag och frugan sitter och flirtar hela kvällen, lite obemärkt sådär. För i många filmer jag sett slutar julaftonskvällen med en kärleksakt, så även för oss. Och det går ju bra eftersom våra lintottar till ungar har somnat lugnt och stilla. Och tacksamma.

Så har mina fantasier sett ut. Verkligheten ser naturligtvis helt annorlunda ut. I verkligheten är det magsjuka och stress, bråk och uteblivna drömmar. I verkligheten står jag själv och bakar pepparkakor eftersom resten av familjen tröttnat. I verkligheten får man köpa julklappar man har råd med även om det inte är önskat. I verkligheten äter man sig till medvetslöshet på julafton och somnar, illamående och lätt rapande, i framstupa sidoläge. I verkligheten är det slask, skitiga fönster och jultröjor som inte ens skulle få Brad Pitt att se sexig ut. I verkligheten står det en plastgran på lut, överpyntad så in i helskotta med diverse egentillverkade tomtar, troll, änglar, kottar, pinnar och Star Wars-figurer. I verkligheten kan man inte ens drömma om en riktig gran eftersom det enligt fru Lindell är så att ”granar också har känslor”.

Och ändå. Även om drömmarna inte infriats så är det vår jul. Som vi firar på vårt sätt. Med hela tjocka släkten (om vi får för Tegnell) som innehåller både kristna, ateister och muslimer, skåningar, tjörnbor, kosovoalbaner, göteborgare och libaneser. Det är brötigt och stökigt, gapigt och eländigt. Och alldeles, alldeles underbart.

ANNONS