Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Einar Engström om det som kunde ha skett.
Lars Einar Engström om det som kunde ha skett.

Lars Einar Engström: Kändisarna jag inte träffade

Hon kanske hade blivit kär i mig, vi kanske hade gift oss och jag hade blivit den nye Sonny. Ni fattar?! skriver Lars Einar Engström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har ju haft förmånen att få bo och arbeta i flera länder och med många spännande projekt.

En kväll 1990 lufsade jag runt i Central Park i New York sent på kvällen. Farligt sas det, men jag joggade, kände mig inte rädd. Gick till kojs sedan och somnade.

Tyvärr så ringde jag aldrig Bob, vilket jag borde ha gjort, men det visste jag ju inte där och då. Han var chefredaktör för en av världens mest framgångsrika tidningar, Rolling Stone Magazine. Men vi hade vi redan bestämt att vi skulle äta frukost tillsammans på mitt hotell dagen efter.

Trump

På frukosten sa Bob: Kom du sent igår? Du skulle ha ringt så hade du kunnat hänga med på en fest hos en kille som heter Donald Trump, vet du vem det är?

Jodå, sa jag, jag vet vem han är, fastighetskillen.

Exakt, sa Bob.

Synd, sa jag.

Tänk om… jag hade ju kunnat arbeta i Trumps stab sen i Vita Huset!

Bruce

Rock´n Roll Hall of Fame-utmärkelsen delades ut till Abba 2009. Jag stod i finaste festlokalen på hotell Waldorf Astoria i New York. Little Steven till höger om mig, Iggy Pop till vänster. Vid bordet bakom oss sitter Meryl Streep. Abbas Benny och Frida snett framför. Sätter mig till bords. Plötsligt säger kompisen Thomas att han ska gå på toaletten innan själva presentationen börjar, ”ska du med Engström?” Nix, säger jag, jag väntar. Han är borta i dryga femton minuter. När han kommer tillbaka så säger han till mig:

Tråkigt att du inte följde med, jag har stått och pratat med Springsteen en kvart, han är ju en gammal vän till mig.

Synd, sa jag.

Tänk om… jag hade ju kunnat spela trummor i E Street Band! (Nåja…!)

Cher

När jag jobbade i Paris satt jag en dag på kontoret och kollegan Thad kom in.

”Såg du att Cher uppträdde här i Paris igår, henne har jag alltid gillat”, sa jag.

Du skulle sagt till, sa Thad, vi kunde kanske ha tagit en drink med henne, jag var ju hennes jurist i USA och på turnéerna i Kalifornien.

Synd, sa jag.

För tänk om… jag träffat Cher!

Hon kanske hade blivit kär i mig, vi kanske hade gift oss och jag hade blivit den nye Sonny. Ni fattar?! Ni minns väl Sonny and Cher, popduon på 1960 talet? Det hade ju kunnat blivit ”Lassie and Cher” liksom. Ja vadå? Större saker har hänt. Göran Persson blev ju statsminister, ett jobb som jag skulle haft enligt min moster Agnes! Jag fattar ju nu att hon hade rätt. En vacker dag ska jag skriva en krönika om de kändisar som jag har träffat. Om jag vågar innan Jante tar mig!