Därför får jag plötsligt lika mycket beröm som katten

Män får överlag väldigt mycket skit, ofta är den dessutom välförtjänt vilket känns trist. Och vi män som råkar vara hantverkare får om möjligt ännu mer skit, skriver Daniel Lindell.

ANNONS

Jag har känt mig väldigt nära vår katt sedan i onsdags. Låt mig förklara. I onsdags morse åkte vi på ett litet uppdrag på morgonkvisten, jag och kollegan. Vi skulle lite snabbt och lätt plocka ner ett glastak vid ett av husen nära Stenungstorg. Allt flöt på tills olyckan var framme. Det är väl ingen hemlighet att glas är vasst men ändå blir man så konstigt förvånad när skärsåret är ett faktum, denna gång var det ringfingret mitt som fick sig en omgång. Med blodet sprutande körde kollegan undertecknad till vårdcentralen där nål och tråd genast plockades fram. Blev hopsydd och ivägskickad med förmaningen att bege mig hemåt och ta det lugnt resten av dagen.

ANNONS

Jag lovade dem det, personalen på vårdcentralen. Men redan då visste jag att det inte skulle hända. Redan då visste jag att den här chansen, den får icke gå mig förbi. För så här är det, kära tidningsläsare. Män får överlag väldigt mycket skit, ofta är den dessutom välförtjänt vilket känns trist. Och vi män som råkar vara hantverkare får om möjligt ännu mer skit. Det tas för givet att vi ska klara allt som är åt det praktiska hållet vilket gör att vi aldrig, aldrig får något beröm. Eller okej då. Nästan aldrig.

Men. Om vi är lite skadade. Då jäklar. Då får vi helt plötsligt lika mycket oförtjänt beröm som katter får. Katten hemma är allas lilla älskling. Den får mig ofta att känna mig mindre värd. När han sitter på utsidan och vill in utbrister min fru: ”Åh, lilla älskling. Tänk att du vet var du bor. Vad duktig du är.” Fattar ni hur oförtjänt det berömmet är? Kattjäkeln får beröm för att han fattar hur man tvättar sig, hur duktigt han äter, hur bra han är på att uträtta sina behov i lådan. ”Vad smarta de är egentligen, de där små djuren”, säger min fru. Usch, vilket hån mot oss hårt arbetande stackars män.

Sedan i onsdags har jag dock fått känna på hur katten har det. Jag och min bandagerade hand har fått beröm för att vi ändå jobbar, trots skada. Har fått beröm för att jag kan laga mat, öppna ölburken med en hand och för att jag kan köra bil med en fungerande näve. ”Vad du kämpar, gubbe lilla”, sa min fru i fredags när jag lyckades dra av mig byxorna för egen maskin. I helgen lyckades jag dela min pizza själv genom att hålla fast den mot tallriken med vänster armbåge samtidigt som jag delade med höger hand. Oj vad mycket beröm jag fick.

Problemet är bara att på fredag åker bandaget av och stygnen tas bort. Då återgår allt till det normala igen. Då tas det för givet att jag ska klara toabesöket själv, bygga trappor och brassa hamburgare för glatta livet. Då blir det knappast beröm för enhandsöppningen av fredagsöl eller att jag rattar bilen med knäna. Då väntas inga stående ovationer för att man lyckas knäppa gylfen. För mig alltså. Katten däremot. Han är som en lite halvskadad man hela tiden.

ANNONS