Redan när jag startar hemifrån vet jag att det kommer bli en kamp. Att det vill till att vindarna blåser rätt och inga epa-traktorer kryper över bron. För det kommer bli svårt att hinna. Bor i en ände av Tjörn dit bussar sällan når, och planen är att ställa bilen i Stora Höga för att ta tåget till stan. På bron börjar det bli riktigt tight. Vid Kullens ser jag tåget i backspegeln. Det dundrar fram på sitt raka spår medan jag har medtrafikanter. Gasar så mycket jag moraliskt och lagligt kan. För än är det inte kört intalar jag mig. Medan tåget saktar in vid perrongen sladdar jag in på parkeringen. Som verkar full. Irrar med blicken och hittar en parkering längst bort. Springer och precis när jag ska trycka på knappen vid dörrarna så glider tåget iväg. Fan. Men fram till exakt det ögonblicket kommer jag hinna. För så funkar min hjärna, det är liksom inte kört förrän det är kört. Envis in i väggen. Och i regel går det ju vägen. Erfarenheter som baxat mig genom dagarna. Jämte spegeleffekten. Det där att ler du mot andra får du leenden tillbaks, vänlighet ger vänlighet, tillit till dig själv genererar tillit till andra och så vidare. Funkar dock sämre med tåg. Suckar och traskar till busshållplatsen tvärs över gatan. Bussen tar lite längre tid, vilket innebär lite mer vila. Ofta vänds nederlag eller felval till något som blev bättre, roligare eller rentav meningen lurar mina mentala hjulspår mig att tro, präglade av rätt mycket nativitet och det-ordnar-sig.
Min positiva verktygslåda har oftast varit till nytta, skruvat ihop livets beståndsdelar och funnit lösningar med målet att göra dagarna glädjerika, minnesvärda och gnällfria. För allt är liksom ändå så skört och värdefullt. Troligen är det gener, kombinerat med en rejäl portion miljö om gör oss till optimister, pessimister eller skeptiker. Alla lika viktiga för helheten. Säkert uträknat rent biologiskt, lite av ditt och datt, för att väga upp varandra. Balansera och vidga synsätten, skapa en stabil, dynamisk flock. Annars skulle ju vägarna vara fulla av tunnelseende tidsoptimister som tror att ett leende kan stoppa tåg.
I tider av stigande räntor, rusande mat- och energipriser blir det kärvt på marginalen för många av oss, men samtidigt minskar möjligheten till onödig konsumtion och resor som tär på vår gemensamma miljö, tänker optimisten i mig. Men mörkret är större än så. Klimatkris, krig i Europa och oskyldiga människor som skjuts ihjäl på öppna platser i Oslo och Köpenhamn. Ser klippet från köpcentret i Ukraina när missiler faller. Folk som i panik försöker skydda sina barn med sina kroppar, nån som handlöst kastar sig i en damm, ryckiga rörelser åt alla håll. Duvorna i parken som flyr. Vingarna, fladdret, springet, skräcken. Då krackelerar mitt pansar och optimisten smulas sönder. Då tar jag på mig skygglapparna, undviker nyheter och inser att det funkar. Måste bygga åt andra håll, inte fastna i rädslan. Maktlös inför de stora hoten hjälper det att göra något i det nära, agera. För att det ändå har betydelse, sipprar rätt någonstans. Dela hållbara idéer, odla tomater, måla, starta en förening, bygga hus tillsammans, leka, plocka blåbär, sträcka ut en hand, dela ett bröd, bli aktivist, vara nyfiken. Vända oss till varandra, skapa starka band och hopp. Använda kärlek som bot mot galenskap, hat och dumhet. Måste tro på den motelden.
