Tragiskt krig och elände. Men jag måste få se och höra något annat. Innan jag går ut med hunden så ska jag ”bara gå in” och läsa om evenemang på Orust kommuns hemsida. Det tar väl en 3–4 minuter? Då ser jag en ”länk” om coronaläget på ön. Kollar snabbt. Aha, smittan minskar. Och se, där ligger länk om en ny detaljplan för Varekil. Bensinmacken blir väl kvar? Ska just klicka på detaljplans länken (många länkar blir det) när frugan hojtar: Har du sett det här, en film om en hund som plockar upp sitt bajs i plastpåse! Är det sant, utbrister jag? (Det verkar svårt att plocka bajs med tassarna!) Min hund väntar vid dörren.
Då plingar det i mejlboxen. Det är från min kompis Lars Waldemar: ”Du måste se detta Engström!” En ny länk. En film om en galning som vinner en korvätartävling i Ohio.
Varför gick jag in på internet? Just ja, evenemang. Mobilen ringer, min dotterdotter Sally har corona. Lindrig variant och dom som hade tänkt åka skidor. Synd, säger jag och minns att jag själv inte åkt sedan St Anton 1975, lite talang hade jag (!) dock inte på Stenmarks nivå. Stenmark, säger Sally vem är det?
Sen googlar jag på Stenmark och ser att han är född 1956 och verkar ha haft ett bra liv. Jag träffade honom några gånger när vi båda bodde i Monaco. (Hunden väntar.) Just ja, evenemang på Orust!
Då dyker plötsligt namnet Stig Strand upp, han hade varit bäst om inte Stenmark funnits. Vad gör Stig idag? Jag funderar på att googla på Stig men inser då att jag blivit fånge i cyberspace.
När vi reste till Frankrike i somras, och hade varit i luften i två timmar, satt jag fortfarande och stirrade in i ryggstödet framför mig. Då frågade min något yngre kompis Linnea om jag inte hade någon bok att läsa. Nej, sa jag. Har du inte mobilen med dig då, frågade hon? Mobilen, sa jag, den ska jag slänga bort, jag måste få vara för mig själv en stund. Jo, men det är ju en över tre timmars resa, sa hon, du kan ju inte sitta och stirra i tre timmar? Jodå, sa jag, jag kontemplerar. Vadå, sa Linnea? Jag genomskådar tingen och når fram till deras verkliga väsen, sa jag. Hon fnyser och väser: Vilket udda beteende!
Min hund vid dörren har tröttnat när jag frågar om vi gå ska ut. Han ser misstänksamt på mig. Är det på riktigt den här gången? Ja vadå, det har bara gått 57 minuter sedan jag satte på honom kopplet.
Just ja, jag måste in på nätet och kolla evenemanglistan på Orust när jag kommer tillbaka hem!
