De har så allvarsamma miner, de där människorna som intervjuas på tevenyheterna. Antingen det eller så ser de överlyckliga ut, fnissar lite retsamt så där. Inslaget handlar om den inflation vi upplever nu, eller om det ekonomiska läget över lag. Skenande energipriser, dyrare mat och så en räntehöjning på det. Hur tänker du kring din egen ekonomi?, frågar reportern. Svaren skiftar naturligtvis men över lag är de ungefär så här:
”Ja du, det får väl bli lite färre solresor”, säger en herre i 50-årsåldern.
”Mm, det blir nog lite tufft framöver. Man får väl kanske dra ner lite på restaurangbesök och sådana grejer”, säger en ung kvinna, 30+.
”Man får vara extra noga när man handlar så att så många varor som möjligt är på extrapris”, säger en, tillsynes, överlycklig pensionär.
Jag och frugan tittar på varandra, skakar på våra huvuden och stänger av burken mitt i Riksbankschefens svar om varför höjda räntor är superreceptet för att få ner rådande inflation. Vi stänger av, dels för att vi inte fattar. Men också för att de intervjuades svar är så.., så I-landsproblemiga.
För det kan väl inte vara så att vi är de enda som redan lever så. Med typ noll solresor, typ noll restaurangbesök (om man inte räknar den lokala pizzerian) och som redan handlar det mesta vi kommer över med röda prislappar på Willys i Stenungsund. Det är absolut inte synd om oss, vi har det jättebra. Båda har fasta jobb, tak över huvudet och bil som rullar ganska bra. Vi svälter absolut inte, tvärtom. Men vi känner liksom inte igen oss i det där extravaganta. Den där känslan infinner sig igen, den vi hade de första åren efter att vi lämnat Hisingen för Tjörn. Känslan av att vi flyttat till ett utanförskapsområde. Ett utanförskapsområde där vi liksom inte riktigt passade in eftersom vår plånbok var mycket tunnare än andras.
Vi hade känslan av att alla seglade, spelade golf och åkte till Åre på sportlovet. Att alla åkte till Thailand på vintern och att alla hade sprillans nya bilar. Våra barn var länge de enda som inte hade varit utomlands (för Danmark räknades tydligen inte) och inte hade de vinterjackor för 6 000 kr heller. Vi räckte liksom aldrig till, ekonomiskt iallafall.
Den känslan kom tillbaka efter det där nyhetsinslaget. För inte i något nyhetsinslag har jag sett någon intervjuas som på riktigt är orolig. Ingen ensamstående morsa som inte vet hur hon ska ha råd att åka till jobbet. Ingen fattigpensionär som får börja gå till soppkök. Ingen ung människa som fått hoppa av högskoleutbildningen för att pengarna helt enkelt inte täcker hyra och mat. För om vi ska vara helt ärliga så är väl ändå inte en neddragning av antalet solresor per år ett så stort bekymmer att man behöver ligga sömnlös. Eller?