Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Berglund: Kulturföreningen förgyller lokalsamhället

Efter fyra års gedigen renovering finns där ett bevarat kulturarv och en samtida konstscen, skriver Anna Berglund efter förra helgens invigning av Stationen i Svenshögen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Landskapet far förbi jämte yttre och inre världar där vi rör oss fram över gränser och genom böjda spår. Språkvärldar byts ut, förstår en del ibland, ibland gissar vi. Men de visuella består, etsar minnen och formar oss omedvetet. Möten med människor som också växlar spår, slutstation och sammanhang medan mil och tid passerar. Alla dessa berättelser och historien som mejslats in i alla folk, som kittet och nån slags gemensam uppfattning och undran om samtiden vi befinner oss i. Den tysta förvandlingen i själva resans magi.

Och det är något visst med att resa med tåg. På tåg blir avstånden verkliga, inte sådär abstrakta som när vi slumrar ett par timmar i luften och dimper ner på en annan kontinent, där allt mellan start och landning är molnfluff. Nej, tacka vet jag tågtimmar i långsamhetens lov.

För sådär tio år gjorde mina barn och jag en tvåveckors tågluff till Bryssel, Paris och Barcelona innan vi vände hemåt genom Tyskland på nattåg. Fina minnen av timmar sida vid sida, kortspel invid stora fönster, utspillda drickor i kurvorna, obruten tid och samtal till tågrytm.

Inte riktigt som på 80-talet när vi med ett vältummat interailkort tog oss runt om hela Europa för samma ringa peng, trängdes i gångar och mellanrum på perifera. Nutidens tågluff är ordning och reda med obligatoriska, dyra platsreservationer, snabbtåg, cafévagn och wifi. Och magin består.

Och varje gång på en tågstation händer något i mig, som ett stilla porlande inuti, ett svagt lyckorus. Förväntan. Avsked och möten. Äventyret runt hörnet. Det ovissa jämte tidtabeller. Rälsen som vet sin väg. Tryggheten av en tydlig början och slut. Avgång och ankomst. Dessa hållplatser där människor väntar, våndas och längtar.

Tänker på det där vid invigningen av Stationen i Svenshögen förra helgen. Och att tågnätet är som kulturen. Löper genom landet, som ett pulserande blodomlopp förbi, jämte, invid och med människor i famnen. Alltid i rörelse, längs spåren av liv och samhällen. Alltid på väg medan omgivningen kring oss skiftar skepnad. Och stationerna blir till ett uppehåll, ett slags andrum i flödet.

LÄS MER: Räddat stationshus blir levande kulturcenter

Och där finns kulturföreningen Stationen i Svenshögen och lyser. Förgyller lokalsamhället utanför storstan med en kulturell mötesplats invid venen av resande från Strömstad till Göteborg. Efter fyra års gedigen renovering finns där ett bevarat kulturarv och en samtida konstscen. Tänk om varenda liten öde stationsbyggnad fick väckas till liv av samma koncept och bli till de knutpunkter av liv kulturen är.