Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell: Låt oss hoppas att herr Putin skiter på sig

Jag, som alltid sett mig som hårdnackad pacifist, sitter plötsligt och googlar på hur man blir medlem i Hemvärnet, skriver Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kan inte lämna teven. Vet inte riktigt vad det är för typ av självskadebeteende men all ledig tid sitter jag där. Eller ligger, rättare sagt. Det jäkla kriget upptar all min lediga tid. Fast jag mår så obeskrivligt dåligt av det, fast jag blir så obeskrivligt förbannad. Det är ju så fruktansvärt sorgligt alltihop. Så onödigt.

Blir också lite rädd för mig själv, på hur jag reagerar. Jag, som alltid sett mig som hårdnackad pacifist, sitter plötsligt och googlar på hur man blir medlem i Hemvärnet. Sitter och dagdrömmer om att jag sakta, sakta plågar Putin. Vill inte att han ska dö fort. Det är liksom för milt.

Men så händer det plötsligt. I ett inslag på SVT intervjuas en äldre ukrainsk man på väg att fly sitt hemland. Först ska han bara hämta sina döttrar, säger han och fortsätter: ”Fy fan för Putin. Jag hoppas han skiter på sig.”

Låt det sjunka in. ”Jag hoppas att han skiter på sig”. Det kan verka futtigt, det förstår jag. Det kan verka futtigt för den som aldrig skitit på sig i vuxen ålder. Jag har det. Tyvärr. Och därmed sitter undertecknad på en viss expertis om hur en vuxen människa känner sig när man inte ens kan kontrollera sin egen avföring. Hur liten man känner sig. Så obetydlig som människa. Så ödmjuk inför sin egen betydelse. Så kladdig, smutsig och värdelös man känner sig. I det läget, med bajs i småbyxan, kan jag lova er att man inte funderar på att störta demokratier, invadera länder och döda oskyldiga människor och djur. Man har inte ens en tanke på att ta över oberoende medier, hjärntvätta soldater och sin egen befolkning. Man har inte en tanke på att lura andra världsledare, utöka sitt imperium eller hota med kärnvapen. Inte en tanke.

Det enda som man tänker på är att man stinker. Att man borde byta byxor och sedan duscha. Att det nog vore bra att isolera sig på någon liten öde kobbe i framtiden och aldrig, aldrig, aldrig tro att man är något. Det är därför jag fullständigt älskar det där klippet med den gamle mannen på SVT. För han har helt rätt. Det bästa vore om Putte stod där med sin iskalla blick under en presskonferens i statsstyrd teve. Andetaget efter att han klargjort att segern är deras och att ”allt går enligt plan” så tystnar han. Blir lite röd i ansiktet, ser lite ansträngd ut. Som ett blöjbarn som gör sitt, ni vet. Det hörs ett knarr från bakdelen på honom, börjar stinka och sakta, sakta backar han ut ur rummet. Lite krumt så där. Lika hjulbent som Seb Macahan försvinner han från världsscenen.

Så låt oss alla hoppas på det. Att herr Putin helt enkelt skiter på sig. Gärna väldigt snart.