Arkivfoto
Arkivfoto

Leksakerna har verkligen fått liv

När jag var barn fantiserade jag i sovrumsmörkret att leksaker fick liv och att det låg monster under sängen. Dagens barn är kanske inte lika lättskrämda för i deras vardag har leksakerna fått liv på riktigt, skriver Annika Sahlin Ottosson.

ANNONS

”30 dagar kvar till service.” Min bil vet bättre än jag, nu ska den servas. Vet den så mycket borde den upplysa mig om var jag senaste lämnade den. Det minns inte jag. Har två alternativ, men skäms för att ringa någon av dem och avslöja min nonchalans. Sånt borde en bilägare verkligen ha koll på. Service nu!, uppmanar bilen strängt efter 30 dagar. Nu kan jag inte dra på det längre. Frågan är bara vilken verkstad jag ska ringa för att fråga. Det var fem dagar sen som jag bestämde mig. Jag kommer ringa vilken dag som helst.

Häromkvällen satt jag ensam och tittade på en ganska läskig serie i huset jag vaktar. Fast det är egentligen katten jag ska passa upp på. Släppa in, släppa ut, mata, klappa och agera både kudde och värmare åt.

ANNONS

Huset, det behöver inte alls tillsyn alls om ni frågar mig. Helt plötsligt hör jag en något otäck röst i mörkret. Ut i rummet rullar en robot som har till uppgift att hålla snyggt på golvet. Med sina viftande spröt vänder den kvickt av mot soffan där jag sitter. Jag drar upp benen, inte för att ge rum åt dammsugningen utan för att jag får hjärtklappning. Den lilla vita runda roboten verkar av någon outgrundlig anledning ha fått nos på mig uppkrupen i mitt hörn. Den stannar upp strax nedanför, vänder om och återgår till laddstationen utan att ha gjort så mycket nytta. Varför tänker jag? Det där var väl helt onödigt...

Nästa gång hör jag rösten lite klarare: ”Starting schedule ceaning”. Så surrar den igång igen. Den här gången i dagsljus och med robotkompisen utanför i någon slags koordinerad dans, så nära men samtidigt så långt från varandra. En robotklippare är ett måste säger bästa väninnans 9-årige son. Han skulle kvalificera in som säljare till vilken gräsklipparbutik som helst. ”Det blir så mycket snyggare gräsmatta än när man klipper själv”, säger han övertygande om ett nödvändigt inköp av en robot.

Sitter vid datorn som nyss via sin digitala röst, högt och ljudligt deklarerat vilka program jag har igång. Röstprogrammet fick jag av misstag (läs klantighet) igång när jag skadade tangentbordet härom veckan. Kanske programmet kan utvecklas och föreslå vilken frisyr eller skjorta jag ska ta på vid arbetsdagens start. Eller säga åt mig att gå tillbaka till sängs för jag ser lite trött ut. Det hade jag gillat. I dagsljus känns nästan inget läskigt - inte ens elektroniska saker som verkar ha full koll på mig.

När jag ska lämna huset får jag ta mig en funderare på larmet. Var det koden först eller knappen för att man ska lämna huset? Och hur gör jag med själva dörrlåset? Om jag får igång larmet av misstag, kommer larmfirman se mig via kameralinsen där jag står som ett fån från Juraperioden? Lyckas ändå få till det rätt. Tycker mig höra ett ”tack och glöm inte lämna in bilen” från dörrlåset, men det kan ha varit en felhörning.

Under natten hörs inga digitala röster vad jag vet. När jag var barn fantiserade jag i sovrumsmörkret att leksaker fick liv och att det låg monster under sängen. Dagens barn är kanske inte lika lättskrämda för i deras vardag har leksakerna verkligen fått liv på riktigt.

ANNONS