Lite sylt är väl ingen match?

Till doften av solvarma gubbar och sött klet över armar och ansikte stod jag mitt i kaoset och undrade panikartat över vilken sats jag hällde pektin i och varför jag lät syltsatsen rinna av i silduk, skriver Annika Sahlin Ottosson.

ANNONS
|

Jaha, så var juni slut och vi tågar raskt vidare genom juli. Jag fattar inte varför det går så fort just när man har roligt. Jag som skulle hinna med att njuta av sommarens första månad.

Vissa saker går att skjuta på, andra inte. Jag skulle tjuva syrener att plocka in för doftens skull för att ha i doftminne i vinter. Och även kapa skott av den samma för att bygga vidare på min dröm om en egen syrenberså att fika och skriva poetiska dikter i. Det kan i och för sig vänta eftersom jag haft den drömmen sedan jag såg Hampus och Fideli i Den vita stenen på tv tidigt 1970-tal.

ANNONS

Jag skulle plocka fläderblommor och koka saft på. Häromdagen fick jag med en god grannes välvilja, och med andan i halsen, plocka resterna av det som inte riktigt blommat ut. Har jag tur får jag ihop något som kanske doftar fläder i alla fall.

Jag skulle naturligtvis plocka jordgubbar också för det ska man när det finns så fina odlingar i vår lilla region. Det gjorde jag inte. Lösningen blev ett inköp från en lokal handlare som erbjuder storköp till schyssta priser. Synd bara jag hade glömt att jag förra året ställde till det för mig genom att prova olika recept på saft och sylt i samma vända. Till doften av solvarma gubbar och sött klet över armar och ansikte stod jag åter igen mitt i kaoset och undrade panikartat över vilken sats jag hällde pektin i och varför jag lät syltsatsen rinna av i silduk. Just då kunde jag bara konstatera att jag aldrig blivit någon riktig husmor om jag levat då när det var viktigt att vara. Tur man har en köksvan gubbe, ja alltså make, som lugnt och metodiskt ryckte in för att reda ordning i min förvirring.

Att vattna alla växter och grönsaker jag sådde tidigt i våras går inte att skjuta på. Just då verkade det så logiskt att sätta tio frön vardera av två sorters tomater och naturligtvis lika många gurkfrön, för några kanske inte skulle ta sig. Det gjorde de. Nu krävs smidighet för att nå krukorna längst in i växthuset som närmast liknar en djungel som ingen snart vågar sig in i om jag inte skyndsamt, ja jag kommer nog hinna, tar mig in och börjar ansa. Och blommor, det måste man ju ha - i massor! Det är en gammal fin tradition för en tjej som vuxit upp i lägenhet med ett par halvvissna petunior eller vad det var som prydde vårt köksfönster. Det går att skapa sig nya traditioner. Med mycket vilja och hårt slit. Köksträdgården, sex pallar stor, utökades i år också med ett litet potatisland.

Så här långt in i livet får jag erkänna att jag är optimist med skev tidsuppfattning. Med det sagt går jag och lägger mig i solstolen en stund för maken, han är en hejare på att vattna och klippa gräs. Och middag, det kan man visst få hemkört va?

ANNONS