Tiden med coronasmittan har varit minst sagt märklig och sorglig. Vi räknar döda som i krig. Regeringen och Folkhälsomyndighetens presskonferenser avlöser varandra på löpande band. Siffror över döda och smittade rörs ihop i en enda sörja inför ögonen. Bitvis har jag upplevt det som surrealistiskt, till exempel när butikshyllorna gapade tomma på mjölkersättning, konserver och toapapper. Men människors oro ska man inte skoja bort, få visste ju vad som väntade. Kanske skulle maten ta slut och det vill ju ingen vara med om och krisberedskap vet nu de flesta vad det är. Men jag undrar vad som hänt med all ravioli på burk och den där mjölkersättningen, hamnade den i kaffet?
Vem hade väl trott att vi skulle tvingas isolera oss, lära oss att tvätta händerna så skinnet svider och att inte ta i hand som man gjort hela sitt liv. I början hälsade vi något stelt på varandra med en fotspark eller armbåge, nu känns ett handslag evigheter bort, trots att vi fått tillgång till det som förhoppningsvis tar oss ur den här situationen.
På bild efter bild på sociala medier syns nu plåsterlappar på armar med texter om lyckan att ha fått en dos. När det är min åldersgrupps tur börjar jag leta ledig tid, men att få en känns närmast som ett lotteri.
”1177, gå bara in där på nätet och boka” säger en bekant som fått sin första dos. Jag loggar in, söker upp min vårdcentral men det är minst sagt krångligt. Jag far fram och tillbaka på sidan. Inga lediga tider och det är svårt att hitta rätt i länkarna. Klickar mellan olika vårdcentraler i STO-regionen men det är hopplöst. En vårdcentral verkar ha tider men det går inte att boka. Jag ringer upp för att höra vad som händer och den automatiska rösten som säger att jag ska bli uppringd om en vecka. Varje dag letar jag tider men det finns inget. En vecka senare får jag ett samtal från vårdcentralen jag ringt tidigare, jag kan få en tid via sköterskan. Känslan är svindlande, är det nu livet ska börja återgå till det normala? I veckan fick jag så min efterlängtade första spruta.
En familjemedlem lyckas få en tid i Lysekil. Enligt uppgift har det gått lämmeltåg just dit från STO-regionen. Familjemedlemmen får på mottagningen veta att en resa på 20 mil är tydligen inget ovanligt i jakten på den åtråvärda dosen. I väntan på det där nya normala och att vaccinet verkar som det ska får vi göra som vi är tillsagda, hålla i och hålla ut.
