Nere i trädgården ligger Othello mellan den gamla ruinen och soptunnorna. I skuggan ligger han, ty han är en klok katt.
Jag tror dessutom att han är så klok att han beslutat sig för att detta med mus-jakt är överdrivet. Han har fångat så många möss inne i ruinen, att han nu räknat ut att sannolikheten för att ett antal av dem, som fortfarande finns kvar, nån gång kommer ut, är ganska stor.
Och om så sker, då finns han där. Musen kommer knappast ens fatta vad det är som händer. Den hinner absolut inte vända – den hinner ingenting.
Bara en liten bit bort, finns hans favoritträd. På en av grenarna finns det en avsats som passar honom perfekt. Där ligger han och jag är glad om han inte klättrar högre än så. Ju högre upp, desto mer stiger mitt blodtryck, så är det.
Den tid då jag utan större svårighet kunde ta mig upp i ett träd av aktuell storlek är förbi. En gång klättrade jag så högt i en tall, att jag – när jag omsider tittade ner – frågade mig var alla de grenar fanns som jag hade klivit på.
Men de fanns där i alla fall, och nedfärden kunde säkras. Idag skulle jag inte ens komma till första grenen.
Men Othello tvekar inte. Det bär inte sällan av utan en tanke på hur nedfärden ska säkerställas. Det har hänt att den skett under ynkliga jamanden, men han har hittills inte behövt hjälp.
Nu sitter han vid teddybjörnen Bertil, som varit med sedan min födelse – eller, för all del strax efter. Bertil finns i sitt soffhörn sedan hösten 2004, och stirra oavlåtligt ut i ett evigt universum. Othello gör honom sällskap från och till, men jag kan inte säga att detta i nån högre grad påverkar Bertils stirrande.
Han är inte den sällskapliga typen, Bertil.
Ovanför hans huvud finns ett takfönster, där jag ser en blå himmel och delar av ett träd, vars blad rör sig för västlig vind. Det är väl inte utan att sommaren nu är i en tidig graviditet med höst. Fast än är det grönt, och än kan vi hoppas på badväder.
Dock inget ont om hösten. Det är mognadens tid, hörde jag en gång Bo Setterlind säga, och det stämmer förstås. Ibland känns det som om den mogna hösten får räta till en del av det som den unga och spralliga sommaren har ställt till med. Förmanande den att inte göra om det nästa år – vilket den förstås kommer att göra. Och nästa år igen. Det är så sommaren fungerar.
Själv har jag badat sex gånger i år, och för första gången i sötvatten. Det är härligt att bada i sötvatten – om jag tidigare sagt nåt annat, så tar jag tillbaka det. Det skulle inte förvåna mig om det visar sig vara gott med insjökräftor också.
Min käresta fick mig att bada i sötvatten och det är hon som får mig att äta insjökräftor. Sa jag att hon har förändrat mitt liv?
Men Othello ligger och sover vid Bertil – som fortsätter att stirra. Om han upptäcker nåt tar jag för givet att han berättar för mig – hittills har han förblivit tyst.
