Jag har inga som helst ambitioner att göra Othello till en kåserikatt (det skulle han säkert inte gilla själv heller) men vissa saker känns det i alla fall nödvändigt att berätta.
För en tid sedan fyllde han sju år. Man kan tycka att han skulle firas denna dag i allsköns ro, och mest göra det han gillar mest och är bäst på. Nämligen att vila.
Det hade säkert också varit fullt möjligt om inte det som skedde dagen före, hade skett. Det vill säga jag vet inte alls vad som egentligen skett, men att det skett något var i alla fall alldeles klart.
Ty när jag släppte in honom, var han inte bara genomblöt utan dessutom genomsmutsig. Smutsigare än jag nånsin sett honom tidigare. Jag duschade honom rejält och gnuggade honom i frotté.
Kvällen förflöt i lugn kan man säga.
Men inte morgonen. För att göra en lång visa kort, så hade han ont och har Othello ont under ett veckoslut, så bär det till Blå Stjärnan i Göteborg.
Det gjorde det och under tre timmar eller drygt det var han sedan inom djursjukhusets väggar. Han undersöktes, han klämdes på, han jämrade sig, han var allmänt ytterst obekväm med hela situationen, kan man säga.
Fast efter lite lugnande medel blev han lika hanterbar som frånvarande. Han tittade på mig som om han undrade var han var, och de visste jag knappt själv för det var första gången jag var där.
Det hittades ett elakt bett på bakdelen, och sanningen var tydligt den att det hade varit slagsmål. Det är inte första gången dessvärre. Det finns i detta ett litet problem. Det verkar nämligen vara så att Othello slåss i enlighet med Pierre de Coubertins gamla fina devis: ”det viktiga är icke att segra, men att kämpa väl”. Det är möjligt att det är en devis att starta moderna olympiska spel på, men om devisen kan tänkas göra sig hört i ett kattslagsmål med lera och vatten på centrala Tjörn, det är mer tveksamt.
Nu går han inne med krage och ser på mig med en blick som inte kan missförstås. Jag säger då till honom att han inte ska klaga, för det var faktiskt jag som betalade kalaset. Billigt var det inte heller, låter jag honom veta.
Annars är Othellolivet sig rätt likartat. Fast han har fått sällskap i trädgården av en sådan där automatiskt gräsklippare vid namn Valborg ty det var då den kom. Vad han tycker om detta, har jag inte kunnat räkna ut, men å andra sidan verkar han ju mest vara borta. Hem kommer han bara för mat, sömn – och vård.
Eller ja – det är inte vård allt för ofta. När en annan katt – samma? – bitit i hans svans så den övre delen liksom hängde, såg han ganska rolig ut. Det blev inte mindre roligt när veterinären rakade av hela svansen utom en tofs längst ut. Fast jag skrattade inte när han var i rummet, det gjorde jag inte. Tror jag inte, i alla fall.
Nu ser jag honom inte. Han inser kanske vad jag skriver om.
