Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell: Skotermannen förstörde vårt perfekta minne

Den där vattenskotern måste ha gjort honom något hemskt för fy satan vad han plågade den. Och oss, skriver Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det kunde blivit så bra, det var liksom upplagt för det. Vädret kanon, jag och frun på bra humör och den värsta jobbångesten hade klingat av, första arbetsveckan var ju avklarad. Jag hade varit på bolaget och köpt vårt favoritvin. Inhandlat baguetter och gott pålägg. Det här skulle bli en sådan där augustikväll som man tänker tillbaka på med välbehag när vintermörkret greppar om en och vrider runt.

Vi packade badväskan och traskade de två kilometerna ner till vårt lilla paradis på jorden. Klipporna varma, våra hudkostymer likaså. Efter välbehövligt dopp packade vi upp vår mat, hällde upp två glas vin och började diskutera vilket av alla avsnitt av ”Sommar i P1” vi skulle lyssna på. Valet föll på Sebastian Stakseth, det var något vi kunde enas om. Vi skålade, tryckte på play och där kom den, den underbara musikslingan i ”Sommar i P1”, den som signalerar lata dagar och sol. En klunk vin, ett bett på baguetten med västkustsallad, och allt kändes rätt. Som om vi höll på att skapa ett ljuvligt minne. Barnfamiljerna hade dragit sig tillbaka, klockan var ju ändå snart kväll. Det var bara vi, måsarna, kluckandet mot klipporna och radions sommarprogram. Ljuvligt.

Då brakade helvetet loss.

Helvetet i form av medelålders man och vattenleksak. Fram och tillbaka längs kusten i en och en halv timme. På en maskin gubben skaffat för att på något sätt kompensera för hans pytte, pytte, pyttelilla kön. Antar jag. Alltså, på riktigt. Den där vattenskotern måste ha gjort honom något hemskt för fy satan vad han plågade den. Och oss. Borta var lugnet, framme var ilskan. Jag började genast leta efter något att kasta på fanskapet. Hittade en kotte. Den hjälpte inte. Vinet avnjöts inte, det dracks som saft. Min stackars fru fick sitta och lyssna på mina svador om män som vägrar växa upp, om att det visst verkar som att bränslepriserna är för billiga ändå (med tanke på alla ”män” som har råd att leka) och på vilka sätt jag ville göra livet surt för desamma. ”Lugna ner dig för faen”, reste jag mig och skrek. ”Lugna dig själv!” sa frugan. ”Han hör dig ändå inte”. Hon hade rätt, som vanligt. Inget annat än den där vildens motor hördes. Inte vår normala samtalston, inte Sommar i P1, inte måsarna. Det var knappt att man kunde höra sina egna tankar. En tanke hörde jag dock.

Tanken om att ju denna kväll skulle bli ett sådant där minne man plockar fram under kalla vinterdagar. Ett minne som den där marodören hade förstört. Eller var det kanske jag som överreagerat? Som tappade det för att något störde det jag byggt upp i mitt lilla huvud, den där fantasin om en perfekt augustikväll. Kanske. Både jag och den där skotergubben kunde nog gjort annorlunda. Måsarna också. De kunde väl höjt volymen lite, gapat högre? Den enda som inte kunde gjort annorlunda var väl egentligen min fru. Hon sa inget (det hade ju ändå inte hörts) men jag såg vad hon tänkte: ”Den som anklagar någon för att ha ett litet kön har det nog själv också.”

Att hon alltid ska ha rätt. Så typiskt.

LÄS OCKSÅ: Undersköterskor får trolla med knäna – ger allt för väldigt lite pengar

LÄS OCKSÅ: ”Vi känner liksom inte igen oss i det där extravaganta”

LÄS OCKSÅ: Hur jag än gnäller så är hon positiv – är det inte för jävligt?