Anneli Holmén är socionom och legitimerad hälso- och sjukvårdskurator med grundutbildning i psykoterapi. Under många år led hon av psykisk ohälsa och for illa av den vård som erbjöds, bland annat som tvångsintagen inom psykiatrin i olika omgångar åren 1992-1996, vilket senaste boken handlar om.
I sitt yrke hjälper hon och stöttar andra som har det svårt, men hur skulle hon kunna hjälpa sig själv? Det visade sig att ny livskris var det som skulle utgöra starten på de terapisamtal som sedan hjälpt henne att närma sig sitt eget svarta hål. Hon säger att hon alltid haft skrivandet i sig och när hon väl satte sig vid datorn förra våren gick det fort, den första boken tog bara några veckor att skriva.
För de flesta som känner till henne sedan tidigare, är det med största sannolikhet från offentlighetens ljus när hon var Miljöpartiet i Stenungsunds frontperson under ett flertal år. Men vem hon egentligen är, är det få som vet för hon har hela tiden hållit sitt förflutna för sig själv. Så väl att hon inte ens själv kunnat, eller orkat minnas sin svåra resa. Fram till i vintras då hon lät trycka sin historia i bokform har allt legat dolt inne i henne.
Starten på processen att skriva böckerna börjar egentligen 2014. Anneli befinner sig i en konflikt med en före detta partikollega som tar med sitt mandat i kommunfullmäktige till ett annat parti. Privat går hon samtidigt igenom andra svåra händelser och hon faller huvudstupa ner i en djup personlig kris.
– Det var en av flera kriser inom olika livsområden på samma månad och jag utsattes för en massa stress. Jag jobbade också heltid under den här tiden.
Partiet ställer då upp och bekostar ett par terapisamtal och efter det ber hon sin chef om några fler, vilket hon också får.
– Min terapeut frågade vid första samtalet vad som händer om jag stannar upp. När jag kom tillbaka nästa gång hade jag skrivit 64 sidor på min första bok, det var som vad som hände när jag stannade upp svarade jag henne då.
– Jag gick sedan i terapi av och till i tre år. Jag ville kunna känna, jag har alla teoretiska kunskaper och mer därtill, men att tillämpa dem på sig själv är lika svårt som för en kirurg att operera sig själv. Jag hade tillit till min terapeut, men det jag märkte först var att mina tidigare beteenden kom tillbaka, skydden slog på när känslorna hotade att komma för nära.
– Jag hade dörren stängd, jag visste vad som var bakom den men det var bara i teorin som jag kunde inte närma mig det.
Senaste boken är den hon alltid tänkt skriva, den första beskriver hon som ett provprojekt.
– Jag ville se om jag vågade. Jag visste först inte hur jag skulle börja och då kom jag på, hallå där, det här är inte en utan flera böcker. Ett bra sätt är att börja med det material som redan finns och skriva ned det och det var så jag gjorde.
Första boken ”Vän med fienden inuti” beskriver en fyraårig terapiprocess och baseras till en del på brev hon skrev till sin terapeut. Avsikten med boken var att berätta hur hon lyckats bli vän med sitt förflutna för att kunna börja leva sitt liv fullt ut.
– Den beskriver terapiprocesser och hur man kan bli så frustrerad över att man har så mycket insikt men det blir ett glapp innan man kan genomföra förändring då man kan må mycket sämre. Då tvivlar man på varför man ens började i terapi, men det är fullt normalt. Liknande processer ser jag ofta hos mina egna patienter. Får man en inifrånberättelse så är det lättare att känna igen sig, vilket många som läst boken också har uttryckt.
Materialet till boken är minnen från hennes jobbiga år med självskadebeteende som bulimi och anorexia och anteckningar från vården där ingen lyckas hjälpa henne bli frisk.
– Jag hade begärt ut mina journaler 2005, men visste inte att jag hade kvar dem. När jag städade ut efter min och min makes skilsmässa hittade jag dem igen.
Sakta men säkert har hon arbetat sig vidare i processen att läka. Skrivandet beskriver hon som livsviktigt för att få förståelse för vad som hände och bearbeta det.
Varför hon valt att skriva så självutlämnande beskriver hon så så här:
– Det är böcker jag själv velat läsa när jag vara sjuk. Och personliga böcker är mer givande att läsa än rena fakta. Det här är värdefull erfarenhet som måste spridas. Jag har en gedigen kunskap om psykisk ohälsa och att själv ha gått igenom det är speciellt. Det var lika svårt att sluta skriva som det var att börja.
När nästa tredje boken går i tryck vet hon inte riktigt än.
– Jag har medvetet utelämnat en del som jag skriver om i nästa bok. Jag har tusen sidor i slasken som jag kan använda.
Annika Sahlin Ottosson
annika.sahlin@lokaltidningensto.se
Tillbaka till då
Utdrag ur senaste boken:
”Jag hade raderat de åren i min berättelse om mig själv, både inåt och utåt. Den som var jag då fick inte förstöra bilden av den som är jag nu.”
”Jag har kallat min historia för Pandoras ask och dörren bakåt som porten till Helvetet. Jag vill lära känna mig, personen från Då. Anteckningarna från samtalen med psykologen får symbolen av en dörrnyckel till mitt inre Då och en chans att återknyta kontakten med en gammal barndomsvän som jag stött bort på grund av förmodade brott hon redan sonat.”
”Det var nödvändigt att fly under lång tid. Men nu väljer jag att kliva in i min mardröm, för jag lämnade kvar en viktig person där. Jag ska hämta hem henne.”
”Fyra månader på sjukhus med seriösa ambitioner att bli frisk har inte hjälpt. Det blev bara ännu värre när jag kom hem. Jag hade verkligen ansträngt mig till det yttersta utan att bli bättre. Jag skulle aldrig orka ta mig igenom en sådan vårdperiod igen. Jag har gett upp. ”
”Jag sitter vid köksbordet med ett glas sprit framför mig som snabbt måste ner för att döva äckelkänslan inom mig och gentemot mig själv efter ännu en hetsätning.”
”Jag vill inte dö, men inte heller fortsätta leva så här.”
