Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jacob Humlén: Sorgligt att inte kunna berätta som man vill

Helst vill vi komma så nära som möjligt och berätta så mycket som vi kan, från flera olika perspektiv. Men i rapporteringen om vargen har vi inte nått hela vägen fram, skriver Jacob Humlén.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så blev då vargen skjuten till sist. Djuret har varit en följetong på vår nyhetssajt den senaste månaden.

Den första artikeln publicerade vi för två månader sedan (14 juni), där berättade Ulf Jedborg om sitt möte med den varg som han också lyckades fånga på bild på Orust.

– Vargen tittade på mig och jag tittade på vargen. Det varade i säkert fem sekunder innan han kastade sig iväg, berättade den före detta officeren.

LÄS MER: Varg på Orust: ”Jag trodde först att det var en stor, vit hund”

Emellanåt händer det att en varg siktas i vårt område och råden om hur vi då ska agera är alltid desamma från experterna. I stora drag: Ta det lugnt och njut av naturupplevelsen, vargen är i regel inte farlig för människor.

Enligt Svenska jägareförbundet finns inga belägg för att några människor har dödats av vilda vargar i Sverige på drygt 200 år. Samtidigt ska man naturligtvis ha stor respekt för ett rovdjur av den här kalibern, inte minst om man är ute och går med hunden. För med andra djur i bilden är det såklart en annan historia – och allra mest utsatta är fåren.

5 juli angreps får på en gård i närheten av Tegneby på Orust. Efter ytterligare tre angrepp mot får beslutade länsstyrelsen om skyddsjakt på vargen den 27 juli.

Men att fälla vargen var lättare sagt än gjort.

På länsstyrelsen var frustrationen stor över att tipsen kom in för sent och angreppen fortsatte.

LÄS MER: Vargjägaren om oron på Orust och Tjörn: ”Ett jättebekymmer”

Men i tisdags morse lyckades jägare till sist spåra upp och skjuta en ung varghanne som nu ska dna-testas för att säkerställa att det är samma varg som ligger bakom angreppen – vilket allt tyder på.

Allt frid och fröjd således?

Inte riktigt. Det är något som skaver, åtminstone i mig.

Som lokaltidning är vår uppgift att berätta. Helst vill vi komma så nära som möjligt och berätta så mycket som vi kan, från flera olika perspektiv. Men i rapporteringen om vargen har vi inte nått hela vägen fram – helt enkelt för att människor som berörs inte vill figurera med namn och bild av rädsla för repressalier från aktivister.

Därför hölls vargjägarna anonyma. Och när Mattias Modéen ville ge en bild av hur våra lokala fårfarmare har upplevt den senaste tiden så ville ingen framträda fullt ut.

LÄS MER: Fårägare andas ut efter att vargen skjutits

Jag klandrar verkligen inte vare sig jägare eller fårägare, alla inblandade vidtar de åtgärder som de tycker sig behöva och det har jag full respekt för. Det går att berätta historier ändå, genom att skriva vad människor säger men hålla deras identiteter hemliga. Ibland är det enda sättet – och precis så har vi gjort. Jag är glad över att ni har kunnat läsa om hur både jägare och fårägare resonerar men önskar samtidigt att vi hade kunnat komma ännu närmare.

Att skälet till att det inte har gått är erfarenheter av hot och våld är sorgligt.