Sprutor har för många av oss haft en tydligt negativ klang, starkt förknippad med missbruk och misär. Vissa är till och med paniskt rädda för dessa små tingestar och sprutfobi (aichmofobi) är en av de vanligare fobierna.
Själv tänker jag i första hand på när det var dags att få stelkrampssprutan i skolan.
Ångesten låg tät i väntrummet hos skolsyster. Mytbildningen likaså. Skräckberättelserna som hade föregått vaccineringen var spektakulära och måleriska. Kunde det verkligen stämma att nålen skulle vara tjock som ett finger? Eller att den som krånglade bands fast på britsen? Någon kunde svära på att hon hade hört Steffe i 9C skrika som en stucken gris när han fick sprutan förra året och att han aldrig riktigt varit densamme sedan dess.
Vad stelkramp egentligen var och varför vi skulle skyddas mot det tror jag ingen av oss visste. Men det framgick ju med all önskvärd tydlighet av namnet att man blev stel och fick kramp. Eller inträffade detta när man fick själva sprutan?
Trots att sprutan är ett fantastiskt redskap som varje dag används för att rädda liv och skydda oss från otäcka sjukdomar har dess rykte varit orättvist skamfilat.
Men det var före pandemin. I takt med att längtan efter ett normalt liv har växt för att till sist explodera inom oss så har också vaccinationssprutan blivit en tydlig målbild och någon slags helig graal.
När generation efter generation nu får sina doser på löpande band så följs detta inte sällan av märkliga – men härliga – scener av tacksamhet och ibland av rena glädjefnatt. Jag vet flera som har börjat gråta av lycka när de fått tid för vaccinering.
I tisdags rapporterade Erika Olofsson från sporthallen i Henån där Capio vårdcentral kan ge upp emot 200 doser per dag.
Dagen efter var Mattias Modéen på plats i Kyrkans Hus vid Närhälsan i Kållekärr när covidvaccineringen öppnade för alla över 50 år. Han vittnade om en strid ström av människor och att över 400 doser gavs redan första dagen. En som tog chansen var Siv Jonsson.
– Man får lov att göra det, så att vi snart kan återgå till att leva något sånär normalt igen, sa hon i kön på väg in.
Sprutan har blivit en symbol för hopp och framtidstro. Jag tror till och med att Steffe i 9C längtar efter att få ta sin.
