Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Lars Einar Engström: Sverige är inte längre det säkra ”paradis” jag växte upp i

Mord och elände. Men trots att det hänt liknande saker i Sverige så kände jag mig säker. Inte händer det väl något här? Så fel jag hade, skriver Lars Einar Engström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har varit på politikerveckan i Almedalen några år och talat på olika seminarier. Det har varit spännande att ha fått vara med på ett litet hörn i maktens närhet. Men årets upplaga blev mycket annorlunda, trots att det började så bra. Flyget gick som det skulle, tack SAS! Och när vi landat tog vi en taxi till hotellet. Bilen kördes av en trevlig gotlänning som berättade roliga historier och dessutom, dom pratar ju så gulligt gutarna!

Förutom att jag skulle vara med på några seminarier så skulle jag på 50-årsfest, middag på kvällen. Samtalet flöt från det ena ämnet till det andra och bland annat kom de färska våldshändelserna i Oslo och Köpenhamn upp. Mord och elände. Men trots att det hänt liknande saker i Sverige så kände jag mig säker. Inte händer det väl något här? Så fel jag hade.

Sverige är inte längre det säkra ”paradis” som jag växte upp i och jag tror aldrig att det ska hända något farligt nära mig. Vare sig på Gotland eller på Orust.

Handfallen, uppgiven och … rädd?

Dagen efter middagen var jag på seminarium angående våldsbrott. Hur lösa dessa frågor? En polis slog fast att det inte längre är lätt att se vem som är vem, därute i verkligheten. Våldsmännen har inte precis medlemskort. Jag och en kamrat tog en promenad sedan och lyssnade på SD:s partiordförande som vill se hårda tag mot allt våld. Längre fängelsestraff och livstid. Det var tuffa åtgärder som gällde. Ja, nästan lika hårda som Kristdemokraternas budskap i samma fråga.

Och nej, jag håller inte med, ”hårda tag” hjälper för stunden, men sedan då? Och nej, jag har ingen lösning. Jag är som många andra i landet just nu: Handfallen, uppgiven och … rädd?

På väg tillbaka till hotellet såg vi avspärrningarna. Cirka 20 minuter innan vi kom till platsen hade dådet skett. En man mördade en kvinna, mitt i folkvimlet. Med kniv. Och solen försvann och mörkret lade sig över Visby.

Väl hemma på Orust igen läser jag i tidningen om en man på Orust som haft en pistol med sig till skolan i Henån. Han ville enligt uppgift vara beredd om ”ryssen kommer”. Kanske det, vad vet jag? Men det har hänt saker tidigare. Vi minns det som hände i Trollhättan.

Ingen behöver vara rädd, säger maktens företrädare, men jag har börjat snegla över axeln alltmer och jag synar noga vem och vilka jag möter.

Jag har blivit rädd, det trodde jag aldrig skulle hända. Kanske ska skaffa mig en pistol jag också, jag menar bara utifall ”ryssen” eller ”någon annan” kommer?

LÄS OCKSÅ: Vargen har väl också rättigheter?

LÄS OCKSÅ: ”Vi känner liksom inte igen oss i det där extravaganta”