Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Lindell: Undersköterskor får trolla med knäna – ger allt för väldigt lite pengar

Under föregående pandemi fick de applåder ibland. Vad får de nu? Förutom ynklig lön, nedskärningar och stress? frågar sig Daniel Lindell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I mitten av 90-talet arbetade jag inom äldreomsorgen här på Tjörn. Det var på många sätt ett drömjobb, om man bortser från lönen då. Och stressen. Och hur lite tid man faktiskt hade för dem som gjorde jobbet till ett drömjobb, de äldre. De som med all sin klokskap och humor borde ha all vår tid, hela vår uppmärksamhet. Det var ständiga besked om besparingar, allt skulle göras ännu lite snabbare. I min naivitet trodde jag nog allt blivit bättre. Jag har därför med stort intresse följt debatten om äldreomsorgen i denna tidning. Man vill ju veta vad som väntar en, så att säga. Och jag har väl också kommit fram till några saker.

1. Det är absolut meningslöst att chefer försöker övertyga någon om att deras verksamhet är mycket bra. Om en chef erkänner att det finns stora brister i en verksamhet så är det ju detsamma som att erkänna ett personligt misslyckande. Och det, det är vi människor oftast inte så sugna på. Tyvärr.

2. Det finns väldigt delade meningar om vad ”guldkant” på ålderns höst innebär och hur viktigt det egentligen är. För de flesta enhetschefer verkar ”guldkant” på vardagen vara spabad och diverse resor. Eller besök av sällskapsdjur. Jag är absolut ingen expert men jag kan tänka mig att ”guldkant” kan vara betydligt enklare. Varför inte rätten att gå ut när man vill? Eller ta en dusch? Eller kanske bara umgås en stund med människans allra bästa och mest älskade sällskapsdjur: Andra människor. Bara få vara så pass mycket värd att någon sitter mittemot en stund och lyssnar. Och visst, om du som läser nu tänker att ”det där är väl ingen guldkant, det borde vara självklart” så tänker du helt rätt. Det borde vara självklart. Men är det inte.

3. Det borde finnas fler ”visselblåsare” på chefsnivå. Det är nästan alltid någon på golvet som ryter ifrån, som påtalar missförhållanden. Alla vet att ni chefer inom omsorgen har en begränsad budget. Att det är politiker som fördelar pengarna. Men att ingen av er har ”stake” nog att slå näven i bordet och ryta ifrån. Kanske gå ihop som grupp och säga: Det här fixar vi faktiskt inte. Ni får dra ner på annat.

De undersköterskor jag känner, och det är en hel del, försöker trolla med knäna. De hoppar över raster för att få tiden att gå ihop, de ger allt de har för väldigt lite pengar. Under föregående pandemi fick de applåder ibland. Vad får de nu? Förutom ynklig lön, nedskärningar och stress? De verkar iallafall inte få det som de mest behöver och som hade hjälpt de äldre mest. Fler kollegor.