Öppnar den tunga ståldörren på baksidan och från taket hänger kokroppen med hela sin tyngd i svansen. Den stela oseende blicken. Bredvid står min värdpappa Jim och ler brett, nöjd med sitt upptåg. Helt oförstående varför jag vitnar där framför det döda djuret. Jag backar ut och muttrar ilsket att jag hade blivit vegetarian exakt nu om jag inte redan varit det. Den där kalla köttlukten som tycktes fastetsad och som fortfarande alltid framkallar den där bilden från längesen. Då, i djupaste amerikanska södern där jag tillbringade mitt utbytesår på en farm som födde upp köttdjur. Någonstans i ansökningspapprena kom detaljen bort att jag var vegetarian av etiska skäl. De tog min värdfamilj veckor att hämta sig från chocken ”how do you survive without meat” medan de ruskade på huvudet när jag förklarade att jag inte ville äta djur, att de för mig var jämlikar och att djurens liv alltför ofta degraderades till produkter, med enda livsuppgift att tjäna oss och bli mat. Jag förklarade att vilt är mer okej att äta, de hade ju ändå levt för sin egen skull, haft ett fritt liv innan de blev mat. Men då hade jag redan tappat dem, de hade slutat lyssna, suckat och gått ut på gården för att samla ihop sina hundratals påfåglar eller mata kalvarna. De köpte aldrig mina resonemang som ju krockade helt med deras verksamhet, men respekterade och lagade massa majsbröd och gröna bönor så jag i alla fall inte skulle svälta ihjäl.
En dag kom Jim hem med en halvvild häst han köpt på en marknad. Kanske var skäcken den tysta ursäkten för det där i slaktrummet. Jag tillbringade mycket tid där i hagens röda jord och hästen blev bryggan till platsen som annars var så underlig. Så har det nog alltid varit, det är djuren som på något vis jordat mig i verkligheten, som fyllt platser, hem och tillvaron med nödvändiga bitar. Kaniner, katter, marsvin, hamstrar, fåglar, sköldpaddor och hästar passerade i min prövade familj på 80-talet och min största skräck var inte kärnvapenkrig, utan att bli allergisk. Vad skulle jag vara utan den närheten till djuren. De finns där som ryggraden i min kropp. Som min islandshäst Dagur som bott hos mig i femton år. En äldre herre som håller ordning på sin lilla flock, inte alltid så intresserad av mig. Men som när jag är lessen direkt känner av det. Då kommer han alltid, ser forskande på mig med tjärnblicken, lägger sitt stora huvud på min axel och andas sin tröstande viskning.
