Hon skulle varit i Stockholm 2019 för att hämta sin medalj, men så kom pandemin emellan. Mötet med kungen sköts på obestämd framtid.
– Vi fick ett brev här i slutet av sommaren att nu gick det bra att träffa kungen. Så det var bara att boka in avbytare och se till så att korna hade det bra då vi skulle i väg.
Tillsammans med sin Christer åkte Marita upp till Stockholm, bodde på fint hotell, åt fin middag och fick besöka slottet. 23 mjölkbönder samlades på slottet för att under högtidliga former ta emot sina medaljer.
– Allt var coronaanpassat, vi fick sitta på varannan stol och kungen skakade inte hand med oss på grund av smittorisken. Mamma och pappa fick medaljen av kungen 1982 och jag kommer ihåg att pappa sa att det var ett ganska så slappt handtag kungen hade, så det kanske var lika bra att vi inte tog i hand.
Marita och korna blir tv-kändisar
Efter utdelningen väntades guidad tur i Stockholm och lunch på Skansen. Besöket i Stockholm är ett minne för livet för Marita, på mer än ett sätt.
– Vi hade ett filmteam med oss som följde mig och Christer hela resan. Filmteamet har även varit här hemma i ladugården och filmat mig och mina kor. Allt ska visas på tv vid årsskiftet i programmet ”Året med Kungahuset”. Jag tror att filmteamet tyckte det var lite roligt att jag är andra generationen mjölkbonde på samma gård som fått ta emot medalj av kungen.
Guldmedaljen delas ut till den mjölkbonde som levererat mjölk av mycket hög kvalitet i minst 23 år. För att mjölkleveranserna ska bli godkända enligt Guldmedaljprogrammet krävs att en rad krav uppfylls varje år. Guldmedaljprogrammet består av flera steg: diplom efter tre år, bronsplakett efter åtta år, silverplakett efter 13 år, guldplakett efter 18 år, och så slutligen guldmedalj efter 23 år.
Driver gården själv
Marita tog över föräldragården 1991 och har i dag 25 kor, ett antal kvigor och än fler kalvar, eller ungdomar som hon väljer att kalla dem. Hon driver gården själv och tar endast hjälp av maken då det ska göras något större eller om korna behöver flyttas mellan hagarna.
– Det här är en livsstil. Jag är livsmedelsproducent och värnar om det lokalproducerade. Jag vill äta mat som inte har blivit åksjuk av att transporteras runt halva jorden.
Hon blev tidigt intresserad av arbetet på gården och tjänade fickpengar genom att jobba extra i ladugården.
Av födsel och ohejdad vana
– Jag blev mjölkbonde av födsel och ohejdad vana. Redan som 14-åring skrev jag i en bokmärkespärm att jag skulle fortsätta med korna och ta över efter mina föräldrar. Jag har alltid tyckt om kor. De är personligheter och kul att jobba med. De är alltid glada när jag kommer och struntar i hur jag ser ut i håret eller hur jag är klädd.
Ladugården byggdes av Maritas pappa och har plats för 26 kor. För några år sedan byggde Marita om och till gården för att modernisera och följa dagens standard. Det är rent och snyggt inne i ladugården. Korna riktigt glänser i pälsen. Marita är mycket noga med att det ska vara just rent och snyggt. Det ska vara bra foder, noggrann skötsel av djuren och koll på varenda mjölkning, menar hon.
Känner sina kor
– Man ska skaffa sig en god rutin och sedan hålla sig till den. Jag försöker ha en hög lägstanivå. Det är viktigt för kvaliteten att ha friska djur och det är viktigt för trivseln att ha snälla djur, så jag strävar efter både och. Det blir lättare att hålla koll på djuren när man känner dem väl, förklarar hon.
Korna tycker om sin Marita. De sticker fram sina stora huvuden och önskar bli kliade under hakan. En del kor är lite mer blyga medan andra är nyfikna och orädda.
– De svartvita Granata är orädda, medan Lisa där borta inte tycker om att det kommer främlingar in i ladugården.
Alla kor har namn. Det finns ett helt gäng med Lisa som alla har samma stam.
Alla har sin personlighet
– Pappa köpte den första Lisa 1969, det är samma linje jag har i dag. Den första Granata kom till gården 1982. Henne hämtade pappa med bil. Han stoppade ned kalven i en säck, knöt om så den inte kunde springa i väg och stoppade in allt i bagaget på bilen. Det var vinter då men det var varmt i bilen så de klarade sig gott. Det var så man gjorde då, han hade ingen hästtransport att hämta den i.
Alla kor har sin personlighet men det är viktigt att ge alla lika mycket uppmärksamhet och omsorg, påpekar hon.
– Man fastnar oftast för de lite roligare korna och ibland sammanfaller det med dem som mjölkar bäst. Tanterna som hunnit bli lite äldre är ofta större personligheter än kvigorna som kan bli förskräckta över det mesta. Den äldsta jag har nu är åtta år, men jag har haft kor som varit kvar tills de blivit 14 år.
Ett slitsamt arbete
Att vara mjölkbonde är ett ibland slitsamt arbete. Det är ett arbete som sträcker sig varje dag året runt, även julafton och nyårsafton ska korna ha sitt. Marita är stolt över sitt yrke och har aldrig tänkt tanken på att sälja av korna och göra något annat.
– Mamma och pappa fick guldmedaljen av kungen 1982 och det har varit ett av mina mål att även jag ska få den. Det är roligt att nu ha lyckats. Kraven har blivit striktare och analysmetoderna förfinats, men det går fortfarande att klara av även för en liten producent som jag är.
Även om Marita nått sitt mål med guldmedalj kommer hon inte att lägga av.
– Min plan är att arbeta fram till pension, den är om lite drygt tio år. Jag har inte satt ett exakt år när jag lägger av, men jag är bra på det här och då vill jag fortsätta med det.
