Det var en kall och blåsig aprilmorgon den 24 april 1921. Spanska sjukan härjade och prosten hade begärt att den nyrenoverade kyrkan skulle värmas upp ordentligt inför söndagens gudstjänst. Kyrkvaktmästaren Carl Gillberg var ute i god tid.
– Redan halvsex på morgonen var farfar i kyrkan och tände kaminen som stod i koret, långt fram i kyrkan, berättar Åke Gillberg, vaktmästarens sonson.
Medan han satt där och vaktade elden fick han se lite rök på läktaren i kyrkans andra ände. Det visade sig att vapenhuset var fullt med rök. Vaktmästaren vågade ändå springa upp i tornet och ringa i klockorna för att larma.
Räddade inventarier
Gnistor från kaminens skorsten hade blåst med vinden och antänt taket närmast tornet. Carl Gillberg hann ner i sista stund innan tornet övertändes och började bära ut värdefulla föremål från kyrkan.
– Hur han ensam orkade ta ner de stora takkronorna är svårt att begripa, fortsätter Åke Gillberg.
Sedan strömmade flera personer till och man räddade altartavlan, nummertavlor, ljusstakar, mattor och kyrkkistan med sitt värdefulla kyrksilver.
När prästen kom för att hålla gudstjänst fanns bara murarna kvar.
– Men farfar kände ingen skuld. Det var ju en ren olyckshändelse alltihop, menar Åke Gillberg.
Gamla problem
Men det var inte det första bakslaget i den urgamla kyrkans historia. Kyrkobyggnaden var inte särskilt gedigen. Bara de allra äldsta murarna från 1100-talet höll någorlunda ihop. Under århundradenas gång hade kyrkan förstorats och byggts om flera gånger.
– Redan för ett par hundra år sedan var det så stora sprickor i väggarna att det drog kallt genom dom, förklarar Stig Larsson, som för är ansvarig för kyrkans senaste reparation.
Jörlanda kyrka är nämligen byggd på lera alldeles nära Jörlandaån. Någon ordentlig grund kostade man inte på sig när kyrkan utvidgades. Därför reparerades den flera gånger under 1700- och 1800-talet.
Varma färger
En stor renovering blev färdig året innan den brann ner. Ett halvår före den förödande branden höjde församlingen brandförsäkringen från 65 000 till 150 000 kronor. Vilket var tur i oturen kan man säga!
Efter några år och många diskussioner om var den återuppbyggda kyrkan borde placeras invigdes den igen på samma plats 1926. Kyrkan blev målad invändigt i varma brunröda och blå färger och det utseendet har den fått behålla.
Osäker mark
Men sprickorna i väggarna kom tillbaka. Stig Larsson genomförde därför ett omfattade arbete år 2002.
– Vi slog ner pålar på bägge sidor om murarna ända ner till fast berg och band ihop dem med betongbalkar, förklarar han.
Men oron för att murarna ska rämna, en oro som hängt med i hundratals år, har svårt att släppa:
– Varje gång jag är här så tittar jag efter sprickor. Men nu har det gått 20 år och ingen spricka har synts till ännu, säger Stig Larsson med viss tillförsikt i rösten.
