Fick stroke vid 47 – nu kämpar Elisabeth sig tillbaka

Sommaren 2018 hade varit fantastisk för paret Elisabeth och Ola Stensby som just tillbringat veckor på havet i sin segelbåt. Elisabeth såg fram emot ett nytt kapitel i livet. De tre döttrarna hade blivit vuxna och var utflyttade. Hon hade ett bra jobb på Hogia. En ny hundvalp skulle hämtas hem och hon skulle snart åka på yogaresa till Kroatien.

– Jag befann mig liksom mitt i livet, ja i det bästa av livet egentligen. Jag hämtade min nya valp Astra i Lysekil och jag vet att jag då reflekterade över hur bra jag hade det. Det hade varit en av de bästa somrarna på flera år. Vi hade seglat i sex veckor, hade tre fantastiska döttrar, jag var gift med min bästa vän och hade ett fantastiskt jobb. Också skulle jag åka på yogaresan.

En mörk tanke smög sig på

I allt det ljusa smög sig så en svart flyktig tanke på henne.

– Jag minns att innan jag släppte den positiva tanken så kom det över mig, vad ska förstöra det här nu? Det där har jag funderat mycket på, vad var det som fick mig att tänka så?

”Kanske kan jag inspirera någon med min historia.” Bild: Annika Sahlin Ottosson

1/7

Bara någon vecka senare hände det som vände upp och ned på hela hennes liv. Hon som alltid levt ett hälsosamt liv drabbades mot alla odds.

– Jag hade hittat yogan som motvikt till all träning jag höll på med. Jag har aldrig varit så vältränad som då, har aldrig rökt, alltid varit måttlig med alkohol och aldrig varit överviktig. Det fanns alltså inga riskfaktorer, säger Elisabeth Stensby.

Klarar inte direkt solljus

Hon tittar på mig genom de mörka solglasögonen i skuggan där vi sitter på deras altan och pratar. De har kommit att bli nödvändiga för att hon ska klara av att vara ute i solen.

– En av effekterna av stroken är ljuskänslighet så jag klarar inte längre stunder utan solglasögon när det är så här fint väder.

Det märks tydligt att hon snabbt blir trött av koncentrationen under vårt samtal. Hon tvingas ta fler korta pauser ju längre in i samtalet vi kommer. Det är just hjärntrötthet som är en riktig utmaning för henne och som begränsar henne i vardagen. Det kan vara något så enkelt som att bli utmattad av rutmönstret på ett golv i ett köpcenter. Alla intryck från omgivningen bidrar till hjärntrötthet.

– Hjärntröttheten är nästan det som är jobbigast. Jag blir fort trött och har svårt att vara längre stunder i större sammanhang.

Jag sade flera gånger att det är inget fel med mig, jag skulle ju fortsätta träna.

Men minnet och talet har inte drabbats.

– Elisabeth är familjens minnesmästare, det har hon alltid varit och fortsätter att vara, säger maken Ola.

Elisabeth fortsätter berätta om vad som hände där i Kroatien.

– Vi hade inte hade så mycket på schemat fram till eftermiddagen då vi skulle ha cirkelpass. Vi hade lite yoga på morgonen sen var vi på stranden och solade och badade hela dagen.

Blev stående som en staty

Vid cirkelpasset hade Elisabeth gått ett varv när hon plötsligt började må dåligt.

– Jag blev väl lite förvirrad, men det vet ju du mer om Ola eftersom du fått det återberättat för dig, säger hon och lämnar över till maken att fylla i vad som hände.

– Du skulle gå och dricka vatten och du gick till fel korg. Innehavaren till den satt på muren intill och skojade att nu är du allt och rotar i fel korg. Sedan blev du tydligen stående som en staty och de fick brotta ned dig för att få ner dig på marken.

– Jag sade flera gånger att det är inget fel med mig, jag skulle ju fortsätta träna. Så fick jag en sprängande huvudvärk. Det första jag tänkte var att det var vätskebrist efter en lång och varm dag på stranden. Sedan smällde det liksom till i huvudet, säger Elisabeth.

Hon transporterades först med vanlig ambulans sedan vidare med ambulanshelikopter till sjukhus på fastlandet.

– Jag minns att det kom ambulanssjukvårdare och pratade om att de skulle sätta nål på mig. Det är det värsta jag vet och där någonstans stängde jag nog av, men jag vet att jag också kände doften av flygbränsle. Det är en doft jag väl känner igen för jag är uppvuxen med föräldrarna som var piloter och vi hade hobbyflygplan.

Lades in på Kungälv

Väl inne i helikoptern gick det upp för henne att hon inte kunde lyfta ena armen.

– Jag hör hur de säger ”massive stroke” på engelska, men jag kan liksom inte riktigt ta in att det är mig det handlar om. De sade att jag skulle in på magnetröntgen och att smyckena måste av. Jag försökte ta av mig örhänget men kunde inte röra vänsterarmen.

Hon blev kvar på sjukhuset i Kroatien i ett par dagar innan hon fick åka ambulansflyg hem till Sverige där hon sedan förs till Kungälvs sjukhus.

– Det var egentligen där jag på riktigt började förstå vad som hänt. Det var också då jag insåg vilken tur det var att jag var så vältränad. Jag känner också fler som drabbats av stroke, så någonstans hade jag det med mig, att kunde de ta sig tillbaka så kan jag.

Kämpar med all medel

Hon bestämde sig redan i tidigt skede att hon skulle kämpa sig tillbaka med alla medel.

– Redan när Ola kom till sjukhuset i Kroatien hade han en hälsning med från min kompis Lotta. Hon och jag sprang Göteborgsvarvet 2016 och efter det loppet sade hon "aldrig mer”. Men hälsningen var att om jag vill springa varvet igen så gör hon det med mig. Och jag ska springa Göteborgsvarvet igen, så är det bara.

Nu har det har gått drygt tre år. Det har varit en tid av hårt arbete, både mentalt och fysiskt, för att komma tillbaka. Den älskade seglingen har paret lagt på hyllan och numer är det husbil som gäller.

Jag hoppas att jag kan inspirera andra. Det är lätt att tappa hoppet, men det går att kämpa sig tillbaka.

– Det är bra med husbilen. Jag använder den också här hemma för om vi har gäster kan det vara så att jag behöver vila och då får jag ligga där enskilt och i lugn och ro, säger Elisabeth.

Hon kallar det ”nästan jogga”

Med en obändig vilja och timmar av rehabilitering kan hon nu ta sig fram i något som nästan kan kallas att jogga enligt henne själv. Meter läggs till meter och vem vet, kanske ännu ett Göteborgsvarv kan bli av i en framtid.

– Det går inte fort, är inte vare sig stabilt eller vackert men jag tycker att det är skönt att komma ut, det ger mig så mycket, säger Elisabeth.

Eftersom hon har svårt med balansen och verkligen måste fokusera på att få med sig benet syns det att hon har en funktionsnedsättning. Omgivningens reaktion på hennes rörelsemönster är inte alltid positiv. Hon önskar att omgivningen skulle tänka till och inte var så snabb att döma någon efter utseende och rörelsemönster.

– Det som varit jobbigt är hur folk tittar på mig. Det syns att det hänt mig något. Jag hör tisslet och tasslet runt mig, saker som att ”hon är full”. Jag kom joggande för ett par dagar sedan och då stod ett gäng med pojkar i tioårsåldern där. När jag lunkat förbi började en av dem skratta högt och peka på mig. Hade det inte varit för att jag var trött, svettig och varm så hade jag nog helst ”tagit grabben i örat” och tagit med honom hem till sig för ett prat med hans föräldrar, säger Elisabeth med ett skratt.

Anledningen till att hon nu vill berätta sin historia är för att sätta ljus på att vem som helst kan få en stroke, men framförallt för att ge andra drabbade kraft och livslust.

– Jag hoppas att jag kan inspirera andra. Det är lätt att tappa hoppet, men det går att kämpa sig tillbaka, säger Elisabeth Stensby.

Annika Sahlin Ottossonannika.sahlin@sttidningen.se