Sveriges västkust – 100 år av sjöfart i 101 historiska bilder

Västkustens historia är också fartygens historia. Nu kan vi visa exklusiva bilder från 100 år av sjöfart längs Västkusten. Allt ifrån fartygskatastrofen vid Lilla Bommen i april 1908 till sillfiske i Lysekil och brobyggarbåtar i Laholm. Och från historiens kanske vackraste kryssningsfartyg – byggt på Götaverken i Göteborg.

ANNONS
|

Detta bildspel består av drygt hundra fotografier som alla på något sätt skildrar västkustens sjöfart.

Det är hundra års fartyg – från Strömstad i norr till Laholm i söder.

Och i mitten av denna väldiga kustremsa som sträcker sig över tre landskap ligger Göteborg – en stad som givetvis är starkt representerad i urvalet.

Bilderna är framtagna inom ramen för ”Västkusten förr” – ett samarbetsprojekt mellan Stampen Media, museer och bokförlag (se faktaruta nedan).

Bohusläns museum, Göteborgs stadsmuseum och Hallands länsmuseer har generöst ställt sina enorma arkiv till förfogande. Utan deras hjälp och deras kunskaper skulle detta bildprojekt inte vara möjligt.

ANNONS

Bildspelet omfattar drygt hundra bilder.

Några av arkivfynden är värda en lite mer ingående beskrivning:

Kosterbåt fotograferad någon gång mellan 1920 och 1950.
Kosterbåt fotograferad någon gång mellan 1920 och 1950. Bild: Bohusläns museum

Kosterbåtens tidlösa skönhet

Ingen fritidssegelbåt är väl mer besjungen än kostern. Evert Taubes ”Ellinor” var en koster, liksom Lasse Dahlquists ”Flory”. I Lasse Dahlquists ”Dans på Brännö brygga” inviteras lyssnaren rentav till ”en vickning i ruffen på Flory”. Kosterbåtens popularitet är inte svår att förstå. Den är vacker i formen och designen anses vara sprungen ur de däckade drivgarnsbåtar som kustbefolkningen använde under andra halvan av 1800-talet. En tidlös frid vilar över fotografiet på denna okända koster i Bohusläns museums arkiv. Det är naturligtvis helt i sin ordning att just detta skärgårdsporträtt liksom svävar över alla krav på precisa upplysningar. Fotografiets tillkomst anges generöst till perioden ”efter 1920, före 1950”.

Fyrfunktionen vid Grisbådarna sköttes av fyrskepp mellan 1900 och 1929.
Fyrfunktionen vid Grisbådarna sköttes av fyrskepp mellan 1900 och 1929. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Fyrskeppsbesättningens oglamorösa vardag vid Grisbådarna

Fyrskeppet vid Grisbådarna någon gång mellan 1927 och 1929. Frågan om skären och öarna vid Grisbådarna – ungefär åtta kilometer nordväst om Kosteröarna – förblev oklar när Sverige och Danmark gjort upp om gränserna vid freden i Roskilde år 1658. Följden blev ett långdraget och lågintensivt gräl mellan Sverige och Norge som slutligen löstes av en skiljedomstol i Haag år 1909. Först då blev havsområdet Grisbådarne oomtvistat svenskt. Grisbådarnes skär och grund gör området livsfarligt för sjöfarare. Här ligger Sverige västligaste punkt: ön Stora Drammen. I dag är Grisbådarna en del av Kosterhavets nationalpark. En kategori sjöfarare som kan antas ha haft god nytta av fyrskeppet under några år på 1920-talet är spritsmugglarna – bland annat ”smugglarkungen” Ernst Bremer – som utnyttjade de goda ankringsmöjligheterna precis utanför den svenska territorialgränsen. Fyrfunktionen vid Grisbådarna sköttes av fyrskepp mellan 1900 och 1929 – huvudsakligen av fyrskeppet på bilden, som ursprungligen byggts år 1892 för fyrplatsen Fladen. Tornet och lanterninen installerades 1927. Lyshöjden var 10,5 meter. Livet på ett fyrskepp var en dyster blandning av strapatser och enformighet. När sjön var hög låg fartyget och högg i ankarkättingen – ibland så illa att besättningen föll ur kojen – och när dimman kom gick mistsirénen dygnet runt. Det var slitsamt och primitivt – och till skillnad från annan sjöfart hade det inte ens trösten att fartyget någon gång nådde sin hamn.

Bilden är tagen av Hedda Ekman på Donsö ungefär vid sekelskiftet.
Bilden är tagen av Hedda Ekman på Donsö ungefär vid sekelskiftet. Bild: Nordiska museet

Vågade de kasta tampen till fru Ekman på Donsö?

Fotografen Hedda Ekman står på bryggan med stativet och glasplåtarna denna dag på Donsö ungefär vid sekelskiftet. Kvinnliga fotografer är oväntat väl representerade i museiarkiven. Fotografens yrke var nytt – kanske rentav inte ens betraktat som ett riktigt yrke – och var därför i någon mån befriat från kvävande konventioner. Att fotografera kunde godtas som en ”kvinnlig” hobby. För dem som fotograferades kändes det kanske också mindre hotfullt med en kvinnlig fotograf i närheten. I Hedda Ekmans fall fanns det väl ytterligare en aspekt som förenklade arbetet. Hon var en ”fin fru” – gift med en konsul (och med tiden svärmor både till en utrikesminister och en general). Familjen Ekman hörde till det sena 1800-talets göteborgska handelselit. Man hade ett sommarhus på Styrsö utanför Göteborg. På 1890-talet började Hedda Ekman dokumentera skärgårdslivet med glasplåtsfotografier. Hon fotograferade fiskberedning, fiskekuttrar, fraktskutor, bryggor, sjöbodar, tunnor och torkställningar. Hennes fotografiska arkiv finns numera bland annat i de Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborgs universitetsbibliotek. När det gäller ögonblicksbilden från Donsö förblir en fråga för alltid obesvarad. Vågade männen ombord – som inom några sekunder skulle lägga till – be den paranta fru Ekman att ta emot förtampen?

Gaffelriggade segelbåtar framför kallbadhuset vid Styrsö Bratten i april 1898.
Gaffelriggade segelbåtar framför kallbadhuset vid Styrsö Bratten i april 1898. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Bad och nöjessegling vid Styrsö

Gaffelriggade båtar framför kallbadhuset vid Styrsö Bratten på nordöstra Styrsö den 6 april 1898. Kallbadhusets muntra tinnar och torn signalerade att den nya tiden hade kommit till Göteborgs skärgård – i form av den nya typ av badturism som innebar att badaren faktiskt nedsänkte sig i havet. Badkulturen hade annars vuxit fram via badkarsbad. Även de gaffelriggade nöjessegelbåtarna i förgrunden är en symbol för den nya tiden. Skärgårdskulturen, som i århundraden hade dominerats av kustbefolkningens bruksbåtar, var på väg att förändras i grunden. De gaffelriggade segel – med gaffel upptill och bom nertill – som här syns hänga på tork framför kallbadhuset var trots allt av en typ som inte var helt obekant för den fiskarbefolkningen. Längs västkusten seglade gaffelriggade skonare. Nästa generations bermudariggade segelbåtar – ordet bermudarigg är belagt sedan 1920-talet – var ett mycket större brott mot kustsjöfartens traditioner.

Kungsbackaån en majdag 1947.
Kungsbackaån en majdag 1947. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Kungsbackas båtar och ylletröjor

Båtar i Kungsbackaån. De två pojkarna verkar överväga att ta ett skutt ner i Kungsbackaån denna majdag år 1947. Deras klädsel utgör en fin tidstypisk kollektion: äppelknyckarbyxor, liten pirka på huvudet, reservylletröja, knähöga strumpor och gummistövlar. Gummistövlarna hade hört till den svenska standardrepertoaren för lekande barn sedan 1920-talet. Kungsbackaån – längre upp kallad Lindomeån – har sitt utlopp i Kungsbackafjorden. En antydan om Kungsbackaåns besvärande benägenhet att översvämmas i samband med snösmältningen anas i de höga stenskodda husgrunderna till vänster.

Den internationella regattan i Marstrand troligen år 1891.
Den internationella regattan i Marstrand troligen år 1891. Bild: Sjöhistoriska museet

Baronen havererade utanför Marstrand

Med viss osäkerhet kan bilden sägas vara tagen vid den Internationella regattan i Marstrand den 10 augusti 1891. Starten för banan i denna triangelsegling gick på en linje mellan Klöfverön och Södra Strandverket, där Oscar II:s ”Drott” låg förankrat som chefsfartyg. Båtarna skulle sedan segla runt Skäreleja och en båt väster om Tollskär. Resultatlistan publicerades i ”Tidning för svensk idrott” den 15 augusti. I första avdelningen (för båtar som var längre än tio meter) segrade ”Kathinka”. Den för den litteraturintresserade eftervärlden roligaste krumelurupplysningen om triangelseglingarna i Marstrand 1891 var att fartyget ”Excelsior” havererade – inte för haveriet utan för att skepparen hette von Blixen-Finecke. Baronens brorson gifte sig så småningom med en dansk flicka som sedermera skulle bli världsberömd under namnet Karen Blixen. Baron von Blixen-Finecke torde ha haft en tråkig och besvärlig dag, ty enligt Tidning för idrott präglades vädret av ”jemförelsevis frisk vind” och ”oafbrutet regn från början till slut”. Tidning för idrotts väderleksupplysning kastar ett nytt ljus över detta vackra fotografi där ett spatserande par så elegant framskrider på Hamngatan: det fanns många genomblöta segel att torka.

Sillfiske i Lysekil 1970.
Sillfiske i Lysekil 1970. Bild: Bohusläns museum

Sill upp till relingen i Lysekil

År 1970 var de stora sillperioderna ett minne blott – men nog kunde svenska fiskare emellanåt komma hem med sill upp till relingen. Fiskebåtarnas registreringsbeteckningar – LL – markerar att den närmast belägna större hamnen är Lysekil. Det innebär inte nödvändigtvis att fartygen har sin hemmahamn där. Fartyg från exempelvis Mollösund, Käringön, Lyr och Hunnebostrand seglar med LL-beteckningen. Bilden, som i dag förvaras i Sjöhistoriska museets arkiv, har tagits av Terje Fredh (1934-2020). Han var till vardags tidningen Bohusläningens lokalredaktör i Lysekil. Men sina största insatser gjorde han som dokumenterande fotograf och skildrare av sjöfartens och landskapets historia. Terje Fredh skrev över 40 böcker – och hans enorma bildarkiv är i dag av ovärderlig betydelse för alla som skriver om västkustens 1900-tal.

Barken Magda vid Masthuggskajen runt år 1915.
Barken Magda vid Masthuggskajen runt år 1915. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Fyrmastbarken ”Magda” vid Masthuggskajen i Göteborg

Fyrmastbarken ”Magda” vid den toppmoderna Masthuggskajen ungefär år 1915. Bilden är tagen av Anna Backlund – en av Göteborgs första stora reportagefotografer. De fyrmastade stålbarkarna var den sista generationen segelfartyg som kunde konkurrera med ång- och motorsjöfarten. De lastade runt 4 000 ton och var personalsnålare än de gamla klipperskeppen och skonarna. En av de sista lönsamma sträckorna var vetetraden till Australien. Till skillnad från den klassiska fullriggaren hade de fyrmastade barkarna ett gaffelriggat mesansegel längst akterut. Fotografiet företer en intressant blandning mellan den gamla och den nya tiden: ett segelfartyg vid en kaj där forna tiders mankraft ersatts av kranar, bilar, och järnväg.

Skärhamn i början på april 1960.
Skärhamn i början på april 1960. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Holländska skrov blev svenska – trångt i Skärhamn

Trängsel i Skärhamn i början av april 1960. Förändringen gick snabbt inom kustsjöfarten i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De gamla motorseglarna fasades ut. Året 1960 växte kustflottan med i genomsnitt nästan tre fartyg i månaden. De flesta var secondhandfartyg från utländska hamnar och av dessa kom med den absoluta majoriteten – 19 stycken – från Holland. Precis som när engelska fiskemacks kring sekelskiftet 1900 förvandlades till svenska fiskekuttrar behölls ganska ofta fartygens gamla namn. Sålunda kompletterades den svenska kustsjöfarten under dessa år med fartygsnamn som ”Pionier” och ”Breezand”. Men fartyget ”Toni”, som byggts i av varvet E J Smit & Zoon Schps i Westerbroek och sedan varit hemmahörande i den holländska hamnstaden Defzilj, fick ett svenskt namn när hon i mars 1960 överfördes till Skärhamns flotta. Ägare var bland annat Arvid Pettersson. När bilden tas har hon alltså blivit ”Tonsund”, med en lastkapacitet på 656 ton, ett alldeles nytt tillskott i den svenska handelsflottan. Kanske är det rentav detta som är fotografens ärende denna vackra vårdag: att fotografera Skärhamns nyaste praktfulla bidrag till kustsjöfarten. ”Tonsund” fick dryg tio år med Skärhamn som hemmahamn. I februari 1971 såldes hon och övergick till Vänersjöfarten.

Segelfartyg utanför Lysekil sent 1800-tal.
Segelfartyg utanför Lysekil sent 1800-tal. Bild: Tekniska museet

Badläkare Curmans vackraste plåtar i Lysekil

Segelfartyg på redden utanför Lysekil. Bilden är tagen på 1880- eller 1890-talet. Fotograf var ofattbart mångsidige Carl Curman – en renässansmänniska av ett slag som det är alldeles omöjligt att tänka sig i dag och som egentligen nog var omöjlig redan i slutet av 1880-talet. Curman var läkare, forskare, tecknare, arkitekt, skulptör och fotograf – ett slags kraftverk som kunde användas till uppdrag i stil med att framställa porträttbyster på berömda professorer eller vikingar eller göra ritningarna till den första versionen av Sturebadet. Han var naturligtvis hedersledamot i Konstakademien. I ett bohuslänskt perspektiv är väl Carl Curman mest ihågkommen som badläkare i Lysekil. Han var docent i det egendomliga ämne som kallades balneologi – läran om hur man badar rätt och hälsosamt, gärna i ånguppvärmda badkar med granbarr eller andra undergörande medel. Dessa filosofier togs av samtiden på största allvar. Eftervärlden är kanske mer imponerad av Curmans insatser som dokumenterande fotograf än hans arbete med undergörande bad. Hans fotografier är en av de viktigaste källorna till kunskap om skärgårdens miljöer under andra halvan av 1800-talet.

Fartyget Avena vid Badön i Uddevallatrakten.
Fartyget Avena vid Badön i Uddevallatrakten. Bild: Bohusläns museum

Den noggranne ingenjör Thorburn vid Badön

De arkivnoteringar som ledsagar äldre fotografier är ofta magra eller obegripliga. Men när det gäller detta fotografi har eftervärldens försetts med ett överdåd av upplysningar. Fotografiet uppges föreställa ett avskedstagande på fartyget ”Avena” vid Badön i Uddevallatrakten. Datumet är den 5 augusti 1896. Tidpunkten är 10.30 på förmiddagen. Bländare nr 2 har använts till ett objektiv från Svenska Express. Exponeringshastighet nummer 3 har tillämpats. Och framkallningen har genomförts med ”Hydroechinon, Eikonogen”. Fotografen var en ung blivande ingenjör vid namn Henry Thorburn. Han hörde till en ytterst välrenommerad – för att inte säga legendarisk – Bohuslänfamilj. Det var släkten Thorburn som ägde rederiet som höll ”S/S Avena” i trafik. Bilden domineras av två detaljer som kan antas ha tilldragit sig KTH-studenten Henry Thorburns intresse: lastbommen och den troligen ångdrivna vinschen.

Ångfartyget Uddewalla var en praktsensation när hon levererades 1853. Bilden är tagen i mitten på 1860-talet.
Ångfartyget Uddewalla var en praktsensation när hon levererades 1853. Bilden är tagen i mitten på 1860-talet. Bild: Bohusläns museum

Sveriges snabbaste hjulångare i Uddevalla

Trängsel runt hjulångaren ”Uddewalla” år 1865. Till vänster syns den minimala biljettkiosken. Vändbassängen, som anlades delvis för ”Uddewallas” skull, ligger på Västerbrons nuvarande plats. Ångfartyget ”Uddewalla” var en praktsensation när det år 1853 levererades från Motala verkstad. Med sina 60 hästkrafter var det Sveriges snabbaste fartyg. Sträckan mellan Göteborg och Marstrand kunde nu klaras på cirka åtta timmar. Det ansågs av samtiden var chockartat snabbt. Det betraktades också som vådligt och dödsföraktande att gå i öppen sjö. När bilden togs var dock ”Uddewalla” redan på väg att bli omodernt. Inom några år skulle hjulångarna ha slagits ut av propellerfartyg. Fotografiet togs troligen i mitten av 1860-talet av Maria Lundbäck – en av Uddevallas första professionella fotografer. Hon använde troligen den då populära våtplåtsmetoden som gjorde det möjligt att ta detaljerade bilder, men som krävde framkallning inom 10-15 minuter. Några människor har rört sig under exponeringen och kan följaktligen anas som grå och spöklika dubbelfigurer på kajen. Det är oklart vilken typ av evenemang som stads- och porträttfotografen Lundbäck här var ute efter att skildra. Om det gäller 1865 års midsommarfirande går det att få kompletterande väderleksupplysningar ifrån ett referat från Bohusläns Tidning den 27 juni 1865. Det är en midsommarskildring som för den nutida läsaren tar en oväntad vändning. I det gamla Bonde-Sverige var solsken på midsommarafton fortfarande en dålig nyhet: ”Midsommardagarne ha här förflutit i god ordning. Ångfartyget Uddewalla gjorde midsommardagen en lusttur till Gustafsberg, hwilken lägenhet ett ej obetydligt antal passagerare begagnade sig af – Midsommarsdagen på morgonen föll ett litet obetydligt regn, hwilket lofwade mera nederbörd, men denha har utblifwit, hwadan wi fortfarande befinna oss i samma otillfredsställande aningar om den blifwande skörden. Att höfångsten nu ej mera kan upphjelpas, är klart för hwar och en, som ser de förbrända wallarne, men säden torde ännu kunna repa sig om regn snart kommer.”

26 människor omkom när ångfartyget ”Gäta Elf” kantrade ommedelbart efter avfärd från Lilla Bommens kaj i Göteborg.
26 människor omkom när ångfartyget ”Gäta Elf” kantrade ommedelbart efter avfärd från Lilla Bommens kaj i Göteborg. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Katastrofen vid Lilla Bommen

Den 15 april 1908 fick ångfartyget ”Göta Elf” förskjutning i lasten medan hon låg förtöjd och kantrade vid Lilla Bommens kaj i Göteborg omedelbart efter avfärd. Aktersalongen var full med folk, mest lantbrukarkvinnor som varit i Göteborg för att sälja gårdens produkter. Fartygets destination var Lilla Edet. 26 personer omkom. Kapten Isak Mauritz Simonsson räddades från att drunkna och dömdes till ett kortare fängelsestraff.

Maxi 68:0r monteras på Gullmarsvarvet 1980.
Maxi 68:0r monteras på Gullmarsvarvet 1980. Bild: Bohusläns museum

Folkhemsbåten Maxi från Gullmarsvarvet

Maxibåten – ritad av Pelle Petterson – blev 1970- och 80-talens folkhemsbåt. Det var enkel och samtidigt elegant i designen. Inte ens öknamnet ”en skrothög med solglasögon” – en anspelning på de tonade rutorna – kunde hindra Maxibåtarna från att bli en succé. De skiftande storlekarna gjorde att det fanns en Maxi för alla och det blev en sport för hamnflanörer att artbestämma skillnaden mellan skepparen på en liten 68:a, en 77:a (båtvärldens motsvarighet till en Volvo 240) och den praktfulla 95:an. På bilden monteras Maxi 68:or på Gullmarsvarvet. Året är 1980.

Bilden är tagen av Severin Nilson.
Bilden är tagen av Severin Nilson. Bild: Hallands länsmuseer

Fisketur eller räddningsexpedition nära Falkenberg?

En dramatisk bild i Hallands konstmuseums arkiv väcker betraktarens undran. Är männen på väg ut för att fiska – eller ska de bistå en haverist? Fotografen Severin Nilson (1846-1918) var en av Sveriges första dokumentärfotografer. En del fotografier använde han som förlagor till målningar. Motiven hämtade han i regel från Asige nära Falkenberg.

Engelska briggen ”Excelsior” strandade utanför Halmstad julen 1902.
Engelska briggen ”Excelsior” strandade utanför Halmstad julen 1902. Bild: Hallands länsmuseer

Den stora julstormen 1902 drabbade Halmstad

Den stora julstormen 1902 omtalas fortfarande i berättelser från Västkusten. Den är ett ständigt återkommande ämne i föredrag och hembygdsföreningars skrifter. Ungefär femtio fiskare omkom. I Skåne och Halland var den materiella förödelsen värre än i Bohuslän. Bland annat förstördes Varbergs kallbadhus. Här syns den engelska briggen ”Excelsior” som strandade på Östra stranden utanför Halmstad.

”Västkusten förr” – ett samarbete mellan museer och medier

”Västkusten förr” är ett stort samarbetsprojekt som berättar Västkustens historia och historier – från Strömstad till Laholm – med hjälp av fotografier från musei- och pressarkiven. Tyngdpunkten ligger på fotografiskt material från perioden 1870-1970.

I ”Västkusten förr” ingår Stampen Media, Bohusläns museum, Göteborgs stadsmuseum, Hallands länsmuseer, Bokförlaget Max Ström och engagerade privatpersoner.

Resultaten från ”Västkusten förr” presenteras fortlöpande i Stampen Medias tidningar. För projektets senare skede planeras bland annat bokutgivning och museiutställningar.

Hör av dig!

En mängd bilder och bildtexter publiceras inom ramen för projektet ”Västkusten förr”. Om du ser någon upplysning i en bildtext som är felaktig eller missvisande – kontakta gärna Stampens Medias projektredaktör Kristian Wedel. E-post: kristian.wedel@gp.se.

När det gäller några bilder kan upphovsrätten vara okänd eller oklar. Hör av dig om du äger en sådan bild och anser att de upphovsrättsliga villkoren inte är uppfyllda.

Vi kommer att korrigera eventuella fel av betydelse så fort som möjligt.

LÄS MER:Så mycket höjs hyrorna på Tjörn

LÄS MER:Här räddas fastfrusen svan av Sjöräddningen

LÄS MER:Vally, 95, var med när kyrkan invigdes – fick vänta i farstun

ANNONS