I söndags kväll svängde han in på Båsenvägen. På fem dagar avverkade han i stort sett hela Sverige med en snitthastighet på i runda slängar 30 kilometer i timmen.
Var det någon gång du tänkte ”vad i helvete är det jag håller på med?”
– Ha ha, nej, faktiskt inte! Det var ju självvalt och jag var inställd på att det skulle bli väldigt långa dagar, säger han.
– Men under de sista timmarna varje dag var det en liten mental kamp. Då var det bara att intala sig att det bästa är att bara fortsätta att trampa.
Du måste ha stött på en del människor på vägen som undrade vad du gjorde?
– Ha ha, jag kan inte komma ihåg några direkta kommentarer, men reaktionerna har ju varit att det är ”orimligt” och ”helt otroligt”. En del har sagt att det ju är fruktansvärt att köra bil så långt, säger han.
– Någon hade cyklat Vätternrundan och det var bland det värsta man kunde utsätta sig för. Och så kommer jag och gör det fem dagar på raken och som ingenting...
Motionscyklist
Filip Thunberg är 25 år gammal, bosatt i Skärhamn på västra Tjörn och arbetar som projektledare på Fortum Waste Solutions i Stenungsund, ett företag verksamt inom miljö- och avfallsbranschen.
– Jag har cykeltränat i ungefär fem års tid och är framför allt en landsvägscyklist. Jag har ett snitt på cirka 20 träningstimmar i veckan i cykelsadeln, säger Filip som i ungdomsåren spelade såväl fotboll som ishockey.
Varför cykling?
– Allra först var det löpning på motionärsnivå. Sedan blev jag nyfiken på triathlon med tanke på Tjörn Triathlon. Skador kopplade till löpningen ledde till att det på en veckas tid bara blev cyklande, säger Filip som tävlar för CK Sundet.
Spontan cykeltur
Färden genom Sverige var en sorts tävling mot sig själv. Eller egentligen semester med start i Luleå dit han reste i tisdags förra veckan för att på onsdagen starta färden söderut.
– Första tanken var att ta tåg upp men det slutade med flyg. Jag föreställde mig att därifrån (Luleå) är det nog fint att cykla hem, säger han.
– Det var så pass spontant att jag bestämde mig två dagar innan. Jag hade en semestervecka kvar och ville hitta på ett riktigt kul och långt äventyr, säger han som även funderade på Norge och Italien.
Cirka 30 mil per dag
Han cyklade helt solo och bodde på hotell. Etapperna var Luleå-Umeå, Umeå-Sundsvall, Sundsvall-Falun, Falun-Arvika och Arvik-Skärhamn.
– Det var förplanerade rutter med navigation i cykeldatorn samt bokade hotell utefter vägen, säger Filip som inte haft ett enda missöde i form av punktering eller liknande.
Dagsetapperna blev drygt 30 mil långa och inleddes ofta redan halv fem på morgonen. Han följde inledningsvis E4:an söderut men höll sig till mindre vägar parallellt till större vägar.
– Då får man också se småbyarna mitt ute i ingenstans och vägar som man aldrig någonsin hade sett om det inte vore för att man cyklade, säger han.
Hur var vädret?
– Första två dagarna var det 25 plusgrader och strålande sol. Sedan mulet med någon enstaka kort regnskur. Sista dagen kom det några regnskurar när jag närmade mig Munkedal. Det är så klart inte kul att cykla i regn men det är ändå vinden som är det stora motståndet. Cyklar man uppifrån och ner har man i regel mer motvind än medvind.
Ingen fast föda
Maten var ett kapitel för sig.
– I fast föda har jag inte ätit någonting på dagarna utan bara sådant man kan hitta på bensinmackar.
Två Twix och en Mer?
– Lättsmält mat med så mycket energi per gram som möjligt. I kalorier har jag bara på cyklingen gjort slut på mellan 6 000 och 7 000 per dag. Ska man kunna fortsätta cykla måste det in, på något sätt, säger han som fokuserade på att äta kolhydrater det vill säga ris, pasta och ägg.
– Den klassiska återhämtningen varje dag var en liter chokladmjölk och en påse godis!
Kanske till Italien
Kroppsligt vet han vad det har inneburit att cykla så mycket under så kort tid.
– Själva cyklingen – det får inte låt kaxigt på något sätt – har aldrig varit något problem. Jag var inte orolig för att inte orka cyklingen eftersom det var så pass låg intensitet, säger han.
– Det som är det jobbiga är att det är många timmar per dag på cykel. Men jag hade kunnat fortsätta några dagar till. Och jag kommer att kunna sitta på en cykel igen om några dagar.
Självfallet finns tankarna på andra turer.
– Cyklar man 150 mil söderut hamnar man i Italien – det hade varit ett fräckt äventyr!
