Handbollsspelaren Marcus Dahlin om sorgen efter pappa

Pappa Glenn blev 58 år gammal.

– Jag hade precis kommit hem från ett träningsläger. Jag pratade med pappa på fredagen och messade honom på lördagen. Vi hade i alla fall lite kontakt innan det hände, säger Marcus.

Kommer du ihåg vad ni pratade om?

– Vi pratade om en konsert på YouTube med John Wetton inspelad i Krakow 2003 som jag tipsade honom om. Han var ett väldigt stort fan av progressiv rock. Själv är jag helt besatt av det! Dagen efter fick jag ett mess där han berättade att han tyckte att det var svinbra, berättar Marcus.

Hur fick du beskedet?

– Pappas sambo ringde mig på måndagen. Hon ringer inte så ofta. Jag tänkte ”vad har han nu råkat ut för?” Först kunde hon knappt prata. Hon var så ledsen och i chock. Så berättade hon. Pappa hade dött. Det var långa sekunder i mitt liv.

”Först kunde hon knappt prata. Hon var så ledsen och i chock. Så berättade hon. Pappa hade dött. Det var långa sekunder i mitt liv.”

Vem ringde du?

– Mamma, min bror Anders och min flickvän Madeleine. Därefter ringde jag min tränare som sa ”ta den tid du behöver”. Jag fick låna en bil, åkte till Lund dit jag kom på kvällen, sov över hos min bror och fortsatte sedan på tisdagen till Stenungsund.

Sörjer lite hela tiden

Glenn hade hjärtamyloidos vilket är en ovanlig sjukdom. Att diagnosticera är svårt och Glenn hade heller ingen aning om att han led av den. På universitetssjukhuset i Umeå finns kompetensen för att avgöra om man har den sjukdom som kan vara ärftlig.

– Kanske måste min bror och jag åka till Umeå för att testa oss, säger Marcus.

Han har under det gångna året pratat mycket med sin farmor liksom sin farbror.

– Vi har pratat om allt möjligt. Nu när pappa är borta är det liksom bara vi, säger han.

”Vi hade en dag förra sommaren då han och jag hängde en hel kväll. Vi satt på lördagskvällen från klockan sex och fram till tolv på natten och lyssnade på musik.”

– Jag har alltid varit nära min pappa och vi älskade båda den progressiva rocken. Vi hade en dag förra sommaren då han och jag hängde en hel kväll. Vi satt på lördagskvällen från klockan sex och fram till tolv på natten och lyssnade på musik. Hans absoluta favoritband var Rush, säger Marcus.

Är sorgearbetet färdigt?

– På något sätt tror jag nog att det är det, men man sörjer så klart lite hela tiden. Men i och med att jag varit borta så länge från Sverige, så har allt känts så långt borta, säger Marcus.

Pappa var engagerad

Av en slump träffades vi i samband med en fotbollsmatch i Stenungsund. Marcus var hemma på en tillfällig ledighet från handbollen. En tid för intervju avtalades i akt och mening att bland annat prata om hans karriär som proffs. Men inledningen på samtalet kom att handla om hans pappa.

Marcus föräldrar skilde sig när han var tio år gammal. Istället för ett gemensamt hus i Ödsmål blev det pappa på Tjörn och mamma i Stenungsund. Han beskriver kontakten med båda som bra.

– Under uppväxten bodde jag varannan vecka hos föräldrarna, men det blev mindre och mindre hos pappa eftersom han bodde på Tjörn. Jag hade inga kompisar där. Det var långt till skolan. Det blev varannan helg men det var bra helger, berättar Marcus.

Glenn följde sonens matcher. Varje gång det stod något att läsa i lokaltidningen om Marcus klippte han ut artikeln och klistrade in i ett album.

– Han var inte särskilt sportintresserad men var väldigt engagerad i mig och min bror. Vi bröder var extremt sportiga men jag vet faktiskt inte var det kommer ifrån. Men lade man en boll framför oss kunde vi leka i flera timmar.

Marcus började spela handboll i Stenungsunds HK. Han kan tacka Bernt Bodin för att han blev handbollsproffs.

– Han trodde på mig och hjälpte mig väldigt mycket. Som liten var jag väldigt lat. Det är jag fortfarande om jag ska vara ärlig ha ha! Jag tränade inte extra eller orkade bara inte träna. Då körde han mig till träningarna.

Blommade sent

Insikten om att ta ett eget ansvar kom i samband med flytten till Alingsås HK. Vänsternian Kristian Bliznac hade sett honom i aktion två år tidigare och tipsat klubben.

”Jag tyckte inte jag var så bra när jag var ung. Anledningen till att jag kom till AHK var för att jag var lång, ung och vänsterhänt.”

– Visst är det sent men jag var också en ”late bloomer”. Jag tyckte inte jag var så bra när jag var ung. Anledningen till att jag kom till AHK var för att jag var lång, ung och vänsterhänt, säger han som faktiskt tackade nej inte bara en utan två gånger till AHK samtidigt som Marcus uppvaktades av Lindesberg.

– Då frågade AHK ”hur kan vi få dig att komma ändå?” och ”varför just Lindesberg?” och jag svarade ”för att där får jag med mig Max”, säger Marcus som syftar på handbollslandslaget vice lagkapten med efternamn Darj som också han är fostrad i SHK.

– De kollade upp Max och tog honom dit. Max är en fighter som aldrig ger upp. Just då fick AHK upp ögonen för honom, men sedan dess har han gjort allt själv.

Fem klubbar, tre länder

Sedan tiden i AHK har Marcus flyttat runt till flera klubbar. Som ung trodde han inte att han skulle flytta så mycket som han gjort ”men det är på gott och ont, jag har träffat på massor av människor och testat på massor av ligor, det har varit en kul resa”.

TMS Ringsted, Danmark:

– Då hade jag Martin Klette som agent. Jag bodde i Köpenhamn. Planen var att jag skulle ha ett jobb. Det stod i mitt kontrakt att jag skulle få en viss lön. Om de inte skaffade mig ett jobb skulle jag få kompensation för det. Jag gjorde en jobbdag precis innan jul som elektriker som jag är utbildad till. De skulle höra av sig efter julledigheten men det gjorde de inte. Klubben blev förbannade på arbetsgivaren. De fick ju betala extra.

ÖIF Arendal, Norge:

– Då hade jag Mikael Duric som agent. Varför Arendal? Fanns inte så mycket att välja på. Jag var lätt skeptisk till norska ligan. Jag hade pratat med svenske tränaren Marinko Kurtovic. Han övertalade mig. Väl där fick jag en annan bild under det året. Vi vann serien och cupen.

IFK Kristianstad, Sverige:

– Där blev jag svensk mästare 2016. Utan att spela en enda minut i slutspelet! De hade två högernior – Andreas Cederholm och Albin Lagergren – och tanken var att Cederholm skulle lämna. Men så fick han inga bra erbjudanden och fick stanna. Vi var tre högernior. Jag fick inte riktigt chansen att visa upp mig. Det blev en olycklig lösning för mig. Det var man så klart lite irriterad på. Men det sociala i Kristianstad var det bästa jag haft. Allt var så professionellt. Alla i laget var helt fantastiska. Plus mycket folk på läktarna med 5 000 i snitt. När vi mötte Kielce i Champions League var Cederholm skadad och Lagergren sjuk. I den matchen gjorde jag sex mål och en del assist. Vi spelade oavgjort. Det var det året Kielce vann CL. Det har varit min grej att jag har spelat som bäst när jag varit själv på min position. Varför? Kanske för att jag känner att det finns mer plats för att göra fel. Tränaren Ola Lindgren var ärlig. De skulle värva en högernia till. Jag skulle bli trea igen.

Mors-Thy, Danmark:

– Klubbens tränare hade sett mig. Han skrev till mig på Facebook. De behövde en högernia. Jag hade ju ett år kvar med IFK men gick till Mors-Thy. Jag bodde i Viborg och hade 50 minuter enkel väg till träning. Jag fick en lite seg start innan jag hittade min roll. Lustigt nog lämnade den andre högernian. Då gick det bättre! Handbollen i Danmark går enormt mycket snabbare plus att det är mer fysiskt. Alla är mer explosiva i sina stegisättningar. Min främsta egenskap är synen på de små i klubben. Jag var alltid med på och engagerad i exempelvis Handbollens dag. Det uppskattades av många. Jag kunde sitta kvar en timme efter att vi skulle ha åkt hem för att hänga med kidsen och tjôta med dem. Jag såg hur mycket det betydde för dem! De skiner upp när man är med dem.

”Jag kunde sitta kvar en timme efter att vi skulle ha åkt hem för att hänga med kidsen och tjôta med dem. Jag såg hur mycket det betydde för dem! De skiner upp när man är med dem.”

SönderjyskE, Danmark:

– Jag var i Mors-Thy i fyra år. Jag kände att jag behövde en ny miljö plus att de hade en ung kille som högernia – Mads Hoxer Hangaard – som var på väg upp. Han är Danmarks störste talang, skulle jag vilja säga. Jag ville ge plats till honom. Jag hade inte så många anbud. Handboll är väldigt färsk. Gör du en dålig säsong är det inte många som vill ha dig. Tränaren Kasper Christensen ville ha mig men två veckor innan försäsongen skulle börja fick han sparken. Han ville inte förlänga kontraktet året efter. Då avbröt klubben samarbetet med en gång och tog in en ny tränare. För mig blev det svårt. Den nye tränaren älskade fart och det var inte riktigt min grej. Jag är mer skytt. Tyngre och långsammare. Min försäsong var inte bra, inte minst för att farsan dog, plus att jag hade en del skador. Min konkurrent på positionen skadade sig. Då har jag varit själv igen. Vi kom femma i serien, vilket är det bästa klubben har gjort, plus att vi var nära att gå till semifinal i slutspelet.

Inget munskydd gav böter

Marcus har bott och spelat handboll i ett Danmark som också drabbats av pandemin. Landets sätt att hantera Covid-19 skiljer sig från Sverige.

– Man går alltid runt med ett munskydd i fickan. Glömmer man det när man går hemifrån får man gå hem och hämta det. Nu är det en rutin. Nycklar, plånbok, mobil och munskydd, säger han.

– Varje gång man går in i en affär måste man ha det på sig. Annars får man böter. Matbutiker har varit öppna men allt annat har varit stängt. Frisörer har varit stängda hur länge som helst liksom restauranger och fik.

Hur har man klippt sig då?

– Svart eller hemma ha ha! Någon har kommit till laget och klippt oss i hallen. Om jag får berätta det? Ah, man gör vad man måste göra i coronatider...

Hur ser du på Sveriges sätt att hantera det?

– Alla länder har fått en andra våg oavsett vad man har gjort. Jag tycker nästan det är bra att Sverige har varit mer ”snälla”. I Danmark har ju ekonomin gått åt helvete. För alla. Även om det har varit jobbigt här har det ändå rullat på i Sverige. Det tror jag har varit viktigt. I Sverige har det varit frihet under ansvar. Någonstans tror man ändå på sitt folk. Men det är ändå svårt att veta vad som är rätt eller fel.

Semester och studier

Marcus har kontrakt med SönderjyskE en säsong till, men har inte hunnit fundera så mycket förbi våren 2022.

– Mitt fokus nu är att göra en bra höst, så att jag blir attraktiv på marknaden. Jag ska hålla mig skadefri och inte göra ”dumma” saker, säger Marcus som inte är ”riktigt redo för att komma hem till Sverige”.

Vad ska du göra efter handbollskarriären?

– I höstas började jag plugga till elkonstruktör. Problemet var att man skulle göra obligatoriska laborationer på plats i Nyköping. Det gick inte för mig. Jag fick tyvärr avbryta, säger Marcus som under säsongen tänker plugga upp sina betyg.

På söndag åker han tillbaka till Danmark via ett stopp hos sin bror i Lund. Därefter väntar nio dagars träning med SönderjyskE innan det blir semester.

– När min brorsa fyllde 30 bjöd morsan honom på en resa. Då åkte vi till London. Det skulle jag också ha fått (Marcus fyllde år den 29 maj – reds.anm) men det går ju inte riktigt att resa just nu, säger han.

– Vi får ta det nästa år. Jag väljer resmål. Jag är lite sugen på Italien. Där har jag aldrig varit.

Tony Baloghtony.balogh@sttidningen.se